Jag vill ha ett arbete som känns rätt för mig, som är utvecklande och roligt och dessutom ger bra betalt. Jag tänker inte nöja mig med mindre. Livet är för kort för att jag hela tiden ska göra sådant som andra vill, foga mig, anpassa mig.
Vem tackar mig när jag blir trött, frustrerad och sjuk? Väljer jag med egot går det åt det brinnande stället som börjar på h. Om jag väljer jobb för pengarna, eller för att jag "borde", för någon annans skull, eller för att "det är ju bara det här jag kan..." så ligger sjukskrivningen runt hörnet, för jag går in i väggen när jag väljer fel. Been there, done that.
Väljer jag jobb med Helige Anden/intuitionen kommer jag rätt och den kärlek jag då upplever sprider sig till andra. Är jag på rätt ställe känner jag mig rätt. Väljer jag med den gudomliga inspirationen kör jag inte slut på mig. Jag är i flödet, det eviga Varat. Den energi jag upplever då är den som aldrig tar slut.
Ofta hör jag människor säga att man bränner ut sig när man gör för mycket av livets roliga. Men jag tror att egot är med på ett hörn i så fall, att vi gjort saker på grund av den kick egot ger oss när vi får beröm för våra prestationer... Vi kan surfa på den energi som kommer ur våra reserver, när vi bara kör på i ett ratrace. Roten till vårt springande är en underliggande konflikt, en föreställning vi har om oss själva. Den kan vara omedveten, men om vi synar oss noga finns ofta en "jag duger inte" på botten och håller i trådarna. Att bara köra på kan kännas behagligt, och vissa av oss blir beroende av stress. Men energin tar slut, och vi stupar förr eller senare.
För mig som varit utbränd 1-5 gånger sisådär vet precis hur bra det kan kännas så länge energin håller mig uppe, men agerar jag inte i linje med det högre jagets inspiration, så är det inte rätt. För många av oss är det magkänslan som visar vägen, för andra en expanderande känsla som känns fri och fantastisk, eller kanske pirrar som sockerdricka.
På hemmaplan upplever jag nu en stor trötthet, som lutar åt utmattning. Mycket har hänt de senaste månaderna. När min make tog det nya jobbet var det rätt för honom, och mår han bra blir det rätt för oss andra på något sätt. Det som var bra för mig var att jag fick komma över min rädsla över att vara ensam med alla barnen. Nu kan vi utvärdera och se hur det gått, nästan ett halvår senare. Jag har kommit fram till att jag inte vill vara ensam med mina fyra barn så mycket som jag är när min man jobbar kvällar och helger. Rädslan är borta men viljan finns inte. Så nu gör vi allt för att ändra på det.
Det som fungerar för mig, inte bara i familjelivet, är att välja närvaron - att vila i det öppna sinnet - och ge mig själv mycket tid att vara ensam. Då går det mesta väldigt bra. "Bra" är förresten fel ord, eftersom "bra" eller "dåligt" inte finns i närvaron. Alla åsikter, dömande och negativa känslor har upphört. I närvaron vilar jag i det eviga flytet. I Livet Självt.
Alla åsikter jag får från omgivningen speglar de krav jag (egot) satt på mig själv. Egot säger att jag måste visa hur duktig och stark jag är, nu när jag satt så många barn till världen. Egot tycker att jag inte får visa mig svag. "Visa dig inte trött. Visa att du klarar det. De ska inte behöva oroa sig över dig." Budskapet är: "Fortsätt gärna känna dig svag din ynkliga lilla människa, men visa inte det. Sätt upp en mask som visar styrka och prestation. Duktighet."
Men nu vet jag: jag får vara mamma på mitt sätt. Jag behöver inte leva upp till någon slags mall på hur en mamma ska vara. (Finns det förresten ramar för pappor? Är inte de lite mer fria?) Jag behöver få leva mer i nuet, och inte lova för mycket (helst inget alls, för det skapar tryck på mig). Behöver jag gå undan och vara ifred så gör jag det. Det är inget fel med det. Det är sådan jag är.
Barnen älskar när jag tar hand om mig själv. När jag kräver av mig själv att jag måste göra saker med dem hela tiden så visar barnen detta genom att tjata och kräva mig konstant. "Mammaaaaa! Mammmaaaaaa!", låter det mest hela tiden då. De är alltid en spegel av var jag befinner mig.
När jag tillåter mig själv att vara den jag är och svara an på livet som det utvecklar sig, är jag fri. Fri att vara den jag är. Jag vet att jag får vara den jag är och att jag är precis den mamma mina barn har valt åt sig. Jag är inte perfekt, men det är ingen som kräver det av mig heller.
Jag vilar genom jordbävningen och låter allt gunga klart, följer flödet och svarar an.
Det har tagit många år att lära sig den här konsten, men jag tror jag börjar behärska den nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar