Då

Då.
Jag kan alltid tänka tillbaka på då.

Då - den dagen du berättade det hemska, det oerhörda.
Då - när jag alls inte kunde smälta det.
Då - när jag satt mitt på en tom skolgård och skrek rakt ut. Ett vansinnesvrål utan slut.
Då - när jag önskade att marken skulle sluka mig hel, ta bort mig från denna hemska plats.
Då - när jag såg hennes namn överallt och mådde illa om någon nämnde det.
Då - när jag fick panikångest över att hitta hennes hårsnodd i ditt badrum.
Då - när jag inte ville leva.

Men då är inte här nu.

Idag - när hennes namn är vad dottern bestämt sig för att kalla sin nya cykel. Och jag känner ingenting.
Idag - när inget av det som var då gör ont längre. Jag kan till och med le åt minnen (!!!) och se med kärleksfulla ögon på kampen jag förde.
Idag - när jag kan möta din blick och veta att du är fri från skuld, precis som jag. Som vi alla.
Idag - när jag är tacksam över att du hjälpt mig befria mig från inbillad skuld. Det är så mycket lättare att leva nu.

Vissa förlåtelselektioner kan ta år att ta sig igenom. Det här var nog min allra största. Den hade flera delar som alla behövde ihärdig repetition. Egot kämpade emot med näbbar och klor, och det var ett rent helvete emellanåt. Men En kurs i mirakler tog mig igenom det, och ute på andra sidan vet jag att mirakler är på riktigt.

I miraklet ser jag att vi är bortom de roller, de kroppar, vi har just nu i dessa liv. Vi är så mycket större än så.

Bless you.