Det luktar starkt av vemod, som om jag plockat upp alla människors farväl, särskilt de ordlösa - den plötsliga avhuggna känslan inuti: ett gap mellan kontinuitet och separation.
I själva vemodet har vi redan påbörjat vår längtan, saknad. Den ligger som en innerlighet i själva sommarkänslan. I det vajande gräset, ängens timotej, hundkäx och rölleka. Den sjuder där inunder, i vår strävan att vara i nuet, i vår vilja att fånga dagen. Carpe diem säger vi och dyker ned under den glittrande vattenytan.
Med ens är jag tolv år och står på flotten i vår badsjö. Det är en av de allra sista sommardagarna, och jag vet att den här känslan kommer att ta slut. Solvärme mot min bara hud. Glittret i vattnet. Den tysta svarta tjärnen som svalkar mig varje gång jag dyker. Augustis mjukare värme, som en blek kopia av juli månads hetta, vittnar om att hösten är på ingång, liksom vemodet. Men jag känner alla känslor fullt ut, tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att leva fullt ut. Innerligt. Som om det vore den allra sista dagen.
Innerligheten. Kan jag ta den med mig, varje dag? I allt jag gör? Oavsett hur vädret är, vilka människor jag har omkring mig, vilka sysslor jag har att göra? Jag tror verkligen jag kan välja det.
Nu drar sommaren in. Tysta blir skolgårdarna, tommare städerna.
Något i mig vill också dra vidare, till en plats där jag får ro från tomheten. En bild på en rofylld strand vid havet sveper fram för min inre blick, trots att jag vet att den perfekta platsen inte ligger utanför mig. Jag känner det som rör sig i oss alla - Den Stora Saknaden. Den beror inte på livets övergångar - egentligen.
Sådana här dagar gör den sig påmind - bristen. Jag möter den och dyker in till kärnan, livets mitt. Där inget någonsin saknas. Jag ser oss alla där. Ingen saknar något, vi är alla hela och trygga. En tår tränger fram i ögonvrån. Jag känner smärtan, på vägen inåt, men går djupare till den plats där jag vet att vi är hemma. Vi är hemma nu.
Vi är alla älskade och hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar