En mängd symtom från kroppen dök upp under helgen. Rejäl magsjuka, som det bara var att ta sig igenom. Det fortsätter att vara jordbävning på insidan.
Jag är bättre på att bara lägga mig och vila nu. Förr körde jag på ändå, som när de tre äldsta barnen var små och jag också då hade magsjuka. De två yngsta skulle sova middag, och jag tog ut dem i dubbelvagnen. Illamåendet sköljde över mig efter några hundra meter, och jag spydde i ett dike, innan jag gick vidare.
Idag kom det upp många sådana här gamla minnen, som bestod av kamp. Där jag kämpat med familjelivet, för att få det hela att gå runt. Trots att orken sviktade. Jag har gjort mitt yttersta för att alla ska ha det bra, men när jag kämpat för mycket har min egen ork tagit slut, och hur trevlig förälder blir man då?
Det är när jag går in i kamp och anstränger mig jag behöver komma ihåg att vila. Vila medvetet. Det verkar som jag glömmer det när det är hektiskt hemma. Alla problem och göromål behöver inte jag fixa. Jag kan låta dem fixas genom mig, efter att jag lämnat över dem till Den Helige Ande. Och jag vet att det inte finns några problem. När jag släpper taget, ger upp, och överlämnar mig blir allt lugnt och stilla. I närvarons öppna fält sker handlingar så som att diska, laga mat, natta barn helt lugnt, utan tankar på att något måste vara annorlunda.
Jag ger upp kampen till Dig. Du som ser mig, Du som bär mig, Du som alltid älskar mig.
Jag är inte ensam, för Du är alltid med mig. Jag är ju inte ens här. Jag är hemma hos Gud, men drömmer om landsflykt.
Som ett av barnen sa idag: "Mamma... tänk om det här livet, alla dagar, alla minuter, alla mikrosekunder... allt... bara är en stor, stor dröm? Och den jag är inte finns?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar