Osämja i familjen

Sommarlov och fyra barn hemma medför en del syskonbråk. Vad gör vi föräldrar när barnen sätter igång sina gräl och retsamheter? 

Det är intressant att kika på: 

• Vad går jag igång på? 
• Om jag tar parti för någon - vem och varför? 

När jag blir störd, arg, upprörd eller frustrerad är det för mig ett tecken på att jag kommit i kontakt med något som inte är sant. Förmodligen sitter jag fast i tankar eller inlärda mönster och reagerar utifrån dem. Blir jag påmind om mönster från min egen barndom via barnens gräl kan jag tacka och ta emot för att barnen belyser de begränsningar jag behöver lösa inom mig. Om jag till exempel blir riktigt upprörd på det barn som retas, och tar parti för det barn som blir retad tror jag fortfarande på att jag var ett offer när jag själv var liten och blev retad. Jag visar för barnen att det är synd om den som blir retad, att man är orättvist behandlad och att man bör känna sig som ett offer. Det är inte precis det jag vill lära ut. 

Om jag känt mig orättvist behandlad är det för att personen belyst mina egna mobbande tankar. Vad har jag sagt till mig själv? Allt är en spegel. Blir jag retad, är jag också den som retas. När jag hittar min sanning under alla retsamheter blir jag inte utsatt. Tror jag att jag är sårbar blir jag attackerad. 

Till det retade barnet kanske jag säger: "är det sant det X säger till dig?" 

Barnet kanske säger: "nej, men jag blir så ledsen!" 

Jag: "Men om det inte är sant, hur kan det då göra ont i dig?" 

Jag kanske pratar lite om energi, och att en del säger elaka saker för att de vill ha energi, (eller faktiskt för att provocera sitt syskon till utveckling, även om de ännu inte är helt medvetna om att det är det de gör). "Ingen kan ta din energi om du inte ger bort den. Vad händer om du håller din energi på plats i dig själv? Kan de påverka dig då?" 

Jag är inte terapeut med mina barn, men att guida en del kan funka ibland. Om jag blir påmind om tillfällen där jag själv blev retad är det hög tid för mig att förlåta de inblandade personerna.

Ett barn är naturlig ledare och kan av andra uppfattas som en som "bara vill bestämma". Det barn som lätt känner sig överkörd av denne ledare svarar med att göra revolt, agera rebell och göra precis tvärtemot, varpå ledaren blir stött över att inte bli lyssnad på. 

Mer och mer märker jag att vi vuxna inte ska lägga oss i så mycket i barnens osämja, men det är till god hjälp att gå in som en lyssnande närvaro som kan beskriva vad barnen känner, sätta ord på vad de upplever (helt utan att döma förstås!). När jag gör så brukar barnen själva hitta en lösning - men framför allt få ur sig alla känslor. Ofta handlar bråken "bara" om att få ur sig det som känns inuti, vilket kan vara upplagrat från flera dagars upplevda motgångar. 

Alla känslor är okej, det är bra att barnen får gråta färdigt. Vi daltar inte med dem, säger "stackars dig" eller så, men låter allt få vara och kännas tills det ebbar ut. När vi bara håller närvaro för känslorna och upplevelserna brukar barnen själva hitta egna lösningar på den tidigare konflikten, eller så är allt bara borta, som om bråket sköljdes bort med tårarna. När vi vuxna går in och kräver att barnen ska säga förlåt och att de måste prata igenom ordentligt vad som hände, eller om vi försöker "uppfostra" kanske vi inte ser att barnen sitter och ler mot varandra, för de ser regnbågen efter tårarna i den sol som lyser i deras återfunna glädje. I nästa sekund börjar de leka igen, som om bråket aldrig ägt rum. 

Ett annat exempel är barnet som säger emot oss vuxna. 

Vuxen: "Nu är det dags att gå och lägga sig!"

Barn: "Nej, det är det inte alls det!"

Vuxen: "Jo! Det är det, och så ska vi gå och borsta tänderna. Nu!"

Barn: "Nej, jag ska inte borsta tänderna!"

Vuxen: "Nu får du sluta! Du säger emot mig hela tiden!"

Det här blir ett problem för den vuxne bara om hon sitter fast i ett mönster som inte är sant för henne. Kanske har hon ärvt föreställningen från sina föräldrar att barn bara ska lyda sina föräldrar och göra som de säger. Eller kanske påminner barnet henne om det egna sanna uttrycket där hon naturligt ifrågasätter och har som uppgift att spränga osanna gränser, men som blev fördömd för detta när hon var barn. Barnet påminner henne om den hon är och det kan göra extremt ont om vi har stängt till om vår sanning. 

Allt som gör ont i mötet med våra barn (och andra människor!) är en gåva. När vi öppnar den presenten upptäcker vi något om oss själva och plötsligt lever vi i en ny och friare värld!

Jag är så tacksam för alla mina barn, för allt de visar mig!