I den öppna stilla famnen slukas alla tankar och faller tillbaka som vågors stänk när de möter havet igen. Vattnet är ett. Så är också sinnet.
Men... en liten galen tanke hakade upp sig. Eller... det var förstås jag som hängde upp mig på den.
"Du bryr dig inte om mig", sa den, och när jag vände mig inåt skrek det:
"Jag vill betyda något för dig!"
En sida i mig saknar äkthet och sann intimitet. Det är en svält. Visst är det så det känns. Att vara på ytan, och studera vattendroppar, när jag hellre vill mötas i havets djup.
Det här är en inbjudan till mig att själv gå djupare, istället för att vänta på att andra ska nå mig. Men när jag möter människor som känns "stängda", som om de har murar kring hjärtat har jag just nu svårt att möta dem i medvetenhet
Är det i själva verket jag som stängt mig? Står jag just nu framför den låsta porten och darrar?
Vad händer om jag öppnar...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar