Till slut bestämmer jag mig för att ge upp. Mina ben viker sig under mig och jag förblir sittande. Några vakter kommer fram till mig, och drar i mig, beordrar mig att fortsätta. Men jag vägrar. De släpar iväg mig... en bit bort från de andra. De pryglar mig. Svårt. Sedan lämnar de mig kvar för att dö. Jag ber om att bli fri från livet. "Låt mig få dö nu, så jag blir fri!"
Det jag ser tror jag är en annan livstid. Den visar sig just nu eftersom den är kopplad till vad jag upplever i detta liv. Det "gamla" livet är här för att läkas. Jag får syn på den föreställning jag har: när jag väljer bort "slaveriet", det jag känner mig tvingad till, kommer jag att dö.
Jag går in i känslan att jag väljer bort alla "måsten". Det är behagligt, som att släppa en stor tyngd och kliva ut i ett fritt öppet utrymme. I ett par sekunder är jag där, sen flyger jag iväg! Som om jag lämnar kroppen.
Jaha... vad gör jag nu?
Svaret jag får är att förlåta tvånget, slaveriet. I förlåtelseprocessen ser jag att det inte är någon annan som gjort detta mot mig. Allt är skapat av sinnet. Jag har tvingat mig själv... Men varför? "För att undkomma Gud", är svaret. Det hela verkar helsnurrigt, och jag ser att det är egots verk.
Egot ser till att jag straffar mig själv, håller mig och andra i skuld. Om jag skulle sluta känna skuld skulle Gud straffa mig, och det blir inte nådigt, säger egot.
Att bli fri är alltså lika med döden, eller ännu värre: bli förvisad från Gud! Att på riktigt börja leva och känna mig fri, vilket jag känner att jag gjort sista tiden, började som en skön känsla av flyt. Men nu är jag mest trött, tung och har värk... Som om jag faktiskt valt döden istället för livet.
En kär vän frågade om jag var fri med döden...
Det trodde jag, minsann. Men icke. Genast fick jag upp bilder av mina barn... som jag inte vill ska dö! Men så frågade jag mig själv vad som smärtar med döden. Svaret är "det olevda livet, det liv som inte levts till fullo." Har jag levt maximalt är döden välkommen.
Så... är jag fri med att leva livet fullt ut? Känslan som kommer är expanderande. En stor frihet öppnar sig. Och jag vet att jag är ett med den. Men lilla egot kommer och slår mig med hammaren i huvudet, och säger att jag inte kan vara fri eftersom jag har en bebis just nu.
Puh. Rörigt? Ja, absolut. Nu har egot snurrat omkull mig.
Jag ger upp... lägger mig ned och väljer att låta medvetenheten omsluta liv och död inom mig, och jag ser dem smälta samman till ett, för att sedan upphöra. Medvetenhet är allt som finns kvar. Det är en kraft, större och djupare än allt.
Vad ser jag? Att allt är precis som det ska. Jag är ett med livet självt... Alignment är ordet som kommer. Jag hittar inget bra ord på svenska. Men det är så skönt att påminna sig om att jag är allierad med livet. Lyssnar jag på egot står jag utanför på något vis, och får för mig att gräset är grönare någon annanstans, att jag "borde" göra något annat än det jag just nu gör...
Alignment är att vila med det som är, och att vara ett med det som är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar