Hej då oro, välkommen gläjde!

Nu när jag släppt på gamla mönster märker jag att oron försvunnit. Oron som alltid uppkommer när jag tar det förflutna och applicerar det på framtiden. För ett tag sen oroade jag mig för det långa sommarlovet på hela tio veckor. Nu kan jag inte ens se vad jag oroade mig för! Jag tror att ett hjärnspöke härjade i mig, och att jag trodde på allt det sa. Kanske satt jag fast i minnet av den förra sommaren, då jag var gravid och vägde 23 kilo mer än nu. Jag hade ont i bäckenet, kunde knappt gå, och mina fötter såg ut som en elefants. Då önskade jag att mina barn hade en piggare mamma. Men nu kan jag se att jag ställde lite för höga krav på mig själv. Jag hade faktiskt en stor bebis i magen, som var redo att komma ut när som helst! Klart jag skulle vila och ta det lugnt.

Jag fnissar åt det här. Vadå oro över att vara hemma med fyra barn? Varför? Inget särskilt planerat ännu inför sommaren? Jaha? So what? Var det slaven i mig, hon som trodde livet var en kamp, som var orolig? Säkerligen.

Nu har jag slappnat av i en slags inre vila, och jag ser fram emot sommar med barnen. Förresten... den är redan här nu. Vi har ju redan sommar, med ett fåtal skoldagar mitt i allt bara. Allt är precis som det ska, och jag behöver bara leva det här livet, precis som det är, utan ansträngning.

På kvällarna brukar jag ofta vara trött... och sucka åt den eviga röran. När barnen ska duscha och dessutom luskammas brukar det kräva lite extra av föräldraenergin. På kvällen idag var det mat över hela köksgolvet, disk i drivor, och när jag tvättat av vår minsting i badrummet råkade vi dra ut en massa handdukar ur badrumshyllan, den begagnade blöjan hamnade i en vattenpöl bredvid duschen, och övriga obegagnade blöjor ramlade ut över hela golvet. Maken kommer och letar efter en salva, suckar åt röran, försöker fösa ihop några tappade tvättlappar med enda resultat att han tappar fler på
golvet.

Vad händer? Jo, jag får ett skrattanfall. Bullret som kommer djupt inifrån rullar omkull mig och jag kan bara inte sluta skratta. Barnen kommer fram till mig, frågar: "Vad hände, mamma!?" De verkar nästan oroliga. Jag skrattar ännu mer, och jag skrattar även nu när jag skriver detta.

Somnar gott ikväll, med ett leende på läpparna. Tack!