Att leva med barn

Jag träffade en trött förälder en dag. En trebarnsfar med mörka ringar under ögonen. ”Jag vill inte ha barn”, erkände han. Barnen var lediga, hans sambo arbetade och han var ensam hemma med barnen i åldrarna 1, 3 och 7.

Här kunde jag välja hur jag ville bemöta honom:

1.      Gå in i mannens smärta och bekräfta den som verklig på olika sätt, genom att till exempel säga ”stackars dig”, ”det blir lättare snart, när de blir större…”, föreslå vad han kan göra så att han ska känna sig bättre. ”Kan du inte se till att få hjälp?”, eller komma med käcka hejarop. Inget av detta hjälper honom eftersom jag gör problemet verkligt.

2.     Ha en vilja att se honom med det sanna seendet, som den han på djupet är, bortom kroppen, känslor och tankar. Bortom tid och rum. Se honom bortom smärtan. Genom att vila medvetet i det fält som förenar oss, i självaste medvetenheten kommer jag att få de ord till mig som mest kan hjälpa, men ofta räcker självaste närvaron.

”Jag vill inte ha mina barn”, ”jag tycker det är jobbigt med barn” är tankar många föräldrar har, och detta även om de älskar sina barn. Det kan komma känslor av att man ångrar sig, och när vi tror på tankarna på att barnen begränsar en, att livet är förstört och så vidare känner vi oss inte särskilt lyckliga.

Men om vi utforskar:

Hur är det när jag slutat tro på tanken ”jag tycker det är jobbigt med mina barn”?

Vem är du utan tanken?

Vad upptäcker du? Vad ser du, hör du, känner du? 

”Jag känner mig ofri när jag har barn.” Hur hittar du friheten i familjelivet? Bortom motsatserna fri-ofri – vad finner du?

Hur har du det med dig själv? Ett yttre ”fängelse” hänger ihop med att vara ”fängslad” på insidan. Vilket behov har du fängslat inom dig? Är det barnen som gör dig o-fri eller låter du barnen bli en ursäkt för att inte leva ditt liv fullt ut?

Allt du möter utanför dig är en spegel av ditt inre.

Genom att vila medvetet med det som är. I varje upplevelse, i varje stund går jag till självaste kärnan, till medvetenheten som alltid finns där. 

Att inte vilja ha eller vara med barnen man fått kan stå för så mycket.

·       Står jag inte ut med barnen eftersom de triggar mig? Vad händer när jag slutar göra motstånd och möter det som känns inom mig i mötet med barnen? Vad händer när jag tillåter mig att tänka och känna precis allt (utan att behöva säga det högt eller agera ut det)? Vad händer om jag säger till mig själv att jag är okej som jag är i varje stund? 

·       Kommer du i kontakt med den smärta du själv upplevde som barn? Barnen är här för att du ska släppa det förflutna och leva som din fulla potential.  

·       Står barnen i vägen för det du vill göra? Är det verkligen sant? Är du beredd att ta ansvar för ditt liv – vad som än händer? Vad drömmer du om att göra? Vad är det verkligen som hindrar dig (vänd dig inåt och lyssna på det ärliga svaret)? Om du vore någon av dina barn, och hade en förälder som inte följde sina drömmar? Hur skulle det kännas? Hur skulle du må om din förälder gjorde det hen älskade?

Jag har själv varit ofri tillsammans med mina barn, och är det fortfarande till viss del. Jag har haft rädslor förknippade med att vara ensam med barnen. Någon kunde ju dö eller skadas allvarligt. Rädslan att förlora kontrollen (det blir för rörigt, det blir bråk, ingen lyssnar).

Jag hade en inlärd auktoritär föräldrastil, vilken jag själv flydde från eftersom den kändes så jobbig (eftersom den inte var jag). Den här inlärda föräldern trodde att hon måste bli otrevlig för att få barnen med sig. Det var tufft när jag läste föräldrahandböcker där jag fick syn på hur mycket ”fel” jag gjorde, och det visste jag ju också, men hur mycket jag än försökte göra ”rätt” så ramlade jag ändå in i det gamla mönstret när det hettade till hemma. 

Vi behöver finna det som är sant för oss, vilken som är vårt eget sanna sätt att vara förälder på – och genom detta får vi syn på vad som inte är vårt eget, och då kan vi släppa det.

När jag vilar helt i närvaro, upphör alla dessa problem, eftersom jag då agerar i samklang med min inre sanning tillsammans med barnen. Mitt sätt är att vara helt i nuet och följa det som uppstår här-och-nu. Vi behöver inte tänka ut så mycket, vill någon pyssla med pärlor så följer vi det, någon kanske vill hjälpa mig att baka, eller så ligger vi bara och slappar ett tag tills något nytt händer. Det blir så behagligt att leva så här, och jag förundras över hur lätt allt faller på plats hela tiden när jag bara slappnar av i det-som-är.

Det jag känner är svårast är när jag blir trött. Kroppen signalerar emellanåt att den vill vila, ta en paus, vara ensam. Det kanske inte alltid passar med vad som sker annars i livet, som kalas eller åtaganden.

I ensamheten vill skrivandet få plats. När jag får ett par dagars skrivtid vilar jag lättare i den extatiska energi som sprudlar i att vara i linje med mitt syfte. Mitt gudomliga jag dansar och leker genom mig.