Dags att växa

Förändringens vind blåser idag... Något som liknat oro har rört sig i kroppen. Ett inre kryp över att stå stilla, precis innan något stort är på väg att hända. Jag råkade snubblade över nya möjligheter idag. Något som jag kan ha förberett mig för länge utan att ha vetat om det.

Men jag vet att slumpen inte finns. Det här var inget som "råkade ske".

Det är dags att växa.

Vindarna ute var kalla, och hela familjen var spretig i humöret. Känslan var bråkig, som om en trygg bubbla brustit omkring oss och vi inte längre visste var vi hade oss själva eller varandra. Vi samlade ihop oss tidigt ikväll trots att barnen är lediga imorgon.

Jag har öppnat en ny dörr, och jag vill inte stänga den.

Kroppen slappnade av, tröttheten föll över mig som ett tungt täcke.

När något nytt kommer och pockar på vet jag instinktivt om det är något jag ska göra eller ej.
Det säger stort ja inuti om det är rätt, och idag reste sig dessutom alla hår på hela kroppen. Sedan kommer alltid rädslan. Att ta nya steg kan vara riktigt läskigt. Nu kan jag välja - att ta steget ut, eller stanna kvar. Frågan är om jag kommer ångra mig om jag gör detta. Svaret är nej! Kommer jag ångra mig om jag stannar kvar i min trygghetszon? Ja!

Dags att agera alltså. Känna rädslan, men den får vara med mig en bit. Jag håller den i handen och vet att den kommer lösas upp eftersom.

Heja livet!