Sommarlovet börjar, och samtidigt en ny cykel. Jag tycker alltid det är roligt att se vad som pågår under nymånen, eftersom nymåne symboliserar nystart. Vad intresserar jag mig för, vad händer i livet?
Vad gjorde jag idag?
* Provtagning på vårdcentral för att kolla min värden.
* Blev triggad av min man på morgonen, och förstod snart att det var mitt inre barn som vaknat upp och skrek efter mig.
*Återupptog läsningen av en av världens bästa böcker: "The Continuum Concept" av Jean Liedloff. Liedloff beskriver vikten av ett nära föräldraskap, främst betydelsen av perioden när barnet behöver vara "in-arms".
*Lyssnade på Gabby Bernstein som berättar hur vi kan bli framgångsrika när vi hjälper andra. Att hjälpa sig själv att hjälpa.
Jag ser ett tema här. Ta hand om sig själv och sitt inre barn. Hjälpa mig själv hjälpa andra. Vägleda andra som har barn, och att återskapa den känsla av kontinuitet som gått förlorad under barndomen. Hjälpa andra att hela sig själva. Vad är det man brukar säga - det är aldrig försent att få en lycklig barndom?
Jag fick börja med mitt inre barn. Det jag gör är att vända mig inåt med intentionen att möta mig själv. Idag såg jag ett mycket litet spädbarn som skrek. Med den kärleksfulla närvaron gick jag in som en allseende vuxen och tröstade babyn, tog hand om henne, visade på alla sätt att jag fanns där för henne. Viskade ord som "allt har redan hänt, det är över nu, jag har dig, jag håller dig, jag tar hand om dig, jag finns här för dig."
Först såg den lilla babyn nästan livlös ut, mörk, nästan blå i huden. Men ju mer jag omfamnade henne och stannade tillsammans med henne i kraften av närvaron förändrades hon. Till slut var vi båda alldeles uppfyllda av ett gyllene ljus, och vi sammansmälte till ett. Jag såg hela hennes uppväxt ifrån kraften av det gyllene ljuset. Hon behövde inte längre möta vissa personer eller gå igenom svåra händelser. Eftersom hon inte längre tror på attack blir hon inte längre attackerad. Eftersom hon vet att hon har gränslöst med kraft behöver hon inte tro på att hon är svag.
Varje känsla jag upplever av brist, separation eller död är min att förlåta. Det är ingen annan som är skyldig till att jag känner som jag gör. I förlåtelsen gör jag separationen ogjord.
Mitt inre barn springer nu omkring på sommarängen, slår kullerbyttor och sträcker armarna mot skyn. Hon är bara så glad för att finnas till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar