I mitt inre har jag en plats där jag alltid är skyddad, omhuldad och trygg. Här saknar jag inget. Det är fritt från galna tankar.
Att söka trygghet i den här världen - där den inte finns - är som att tillbe avgudar, som är ersättningar för Guds Kärlek.
"I den här världen tror du att du stöds av allt utom av Gud. Du sätter din tilltro till de mest triviala och vansinniga symboler; piller, pengar, "skyddande" kläder, inflytande, prestige, att vara omtyckt, att känna de "rätta" personerna, och en ändlös lista på former av intet som du förser med magiska krafter." (ur lektion 50)
Illusioner kommer inte ge mig någon varaktig grund att stå på. Förr eller senare rasar allt samman, och jag, identifierad med egot, kommer att hata det jag trott skulle skydda mig. Först "älskar" vi något/någon, sedan hatar vi det/den vi förlorar. Det här är egots spel.
När jag möter varje problem med att tyst upprepa "jag stöds av Guds Kärlek", förundras jag över hur fantastiskt jag mår. Jag har verkligen ett inre stöd, och det är inte bara ett stöd, det är strålande solar, osårbarhet, kraft och lycksalighet. Jag är helt uppfylld av kärlek, och jag känner ännu en gång den makalösa mirakelingrediensen som sipprar ur orden från den tjocka blå boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar