Så länge vi visar det gudomliga att vi tänker försöka lösa problem själva så har vi också stängt till om hjälpen.
Vi kan be om hjälp med vad som helst. Om vi är sjuka, mår psykiskt dåligt, saknar något... Kanske vill vi få hjälp angående en relation eller med pengar, jobb, barn...
1. När vi ber om hjälp berättar vi vad vi vill ha hjälp med.
2. Sedan överlämnar vi "problemet" till det gudomliga / Den Helige Ande / änglarna. Här är det viktigt att verkligen släppa taget om problemet och inte komma med egna lösningar på hur det gudomliga bör lösa situationen! Det är också viktigt att sluta att grubbla och tänka på problemet. Vila medvetet i närvaro, där allt redan är löst.
3. Tillit. Jag brukar upprepa det ordet när jag känner att tvivel är på ingång.
4. Lyssna. Vilken vägledning får jag? Det kan vara en intuitiv känsla, en röst, en tyst vägledning.
5. Agera. Följ vägledningen, även om den i vissa fall känns obekväm, som att behöva gå utanför vår trygghetszon.
När ett av mina barn var ungefär nio månader hade hon en mycket känslig fas i sitt liv. Hon klarade inte mycket ljud och människor på samma gång. Vi hade ändå planerat att göra en liten resa med tåg till Stockholm. Men redan på tågstationen hade hon fått en överdos av ljud och hon skrek, i fullkomlig panik. Jag insåg att resan till Stockholm inte längre var att tänka på. Vi skulle vända hemåt igen. Att ta bussen hem igen var dock inte ett alternativ.
Hon var skräckslagen, och jag kände att jag snabbt måste ta mig undan till ett lugnt och tyst ställe med henne. Så snabbt jag kunde gick jag med mitt skrikande barn på de tystaste gatorna mot Stadsparken, där vi slog oss ned på en bänk en stund. Jag ammade henne och tankarna löpte i huvudet. Vad skulle jag göra? Här hade jag en bra bit kvar hem, men att gå längs trafikerade gator var något jag helst ville undvika. Jag bad om hjälp, mest för skojs skull. "Om det finns en väg hem som är lugn, tyst och fridfull, var snäll och visa mig den. Tack."
Nästan genast fick jag en mjuk, inre, pockande känsla som vägledde mig. Det låter kanske fånigt, men när jag började gå så kände jag vart jag skulle. Det fanns en särskild, märkt stig som ledde mig ut mot ett grönområde och vidare upp mot Stadsskogen. Så fort jag såg mot den här stigen så expanderade en varm bubblig känsla, likt sockerdricka inom mig. Kunde det vara så att det gick att ta lugna skogsstigar hela vägen hem? Mina tankar protesterade. Skulle jag verkligen följa den där stigen? Den kanske ledde mig helt på villovägar? Jag hade aldrig gått den förut, och hade ingen aning om vart den skulle föra mig. Jag tvivlade alltså på den vägledning jag fick. Men den inre pockande känslan var kvar, så jag gick, med dottern i bärsele dit jag kände att jag skulle.
Och visst ledde stigen mig hela vägen hem! Det tog lite tid, visst gjorde det, men det var en fin naturupplevelse, och vi hade riktigt mysigt tillsammans.
Det här är bara ett exempel på alla de gånger jag blivit vägledd. Vi får alla den här hjälpen, om vi vill det, när vi öppnar upp för den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar