Sol, vår och vatten

Vårdagjämning. Sol och snö. Vatten som slött försöker lösgöra sig från sitt fastfrusna tillstånd. 

I barnens skola har solen en egen fest. Idag samlades alla elever och sjöng tillsammans. Sexåringarna tågade med solar de själva tillverkat och satt fast på pinnar...och visst skar ett bländande skarpvitt ljus mig i ögonen under promenaden. 

Nu är den ljusa tiden tillbaka igen, och mitt i denna brytningstid virvlade känslor upp inom mig. 

Det är tid för vårstädning. Storstädning. Bort med gammalt skräp. Både i det inre och i det yttre.

Ni som följer min blogg vet att jag ofta skriver om att jag inte gör världen verklig. Det kanske kan verka som att jag då inte bryr mig om någonting, men det är inte sant. Att se världen som en dröm eller illusion är inte detsamma som att bli likgiltig eller känslokall. 

Idag kom en större dos än vanligt av känslor, som om själva våren fullt ut öppnat upp kranen. Jag förlät gamla bilder, minnen, som idag flöt upp, likt gamla gömda vrakdelar som plötsligt fått liv. 

Ju mer jag förlät desto djupare in i den känslomässiga smärtan kom jag. Tårarna rann, och jag sa högt: "Ja, det var så här jag kände!"

Det kom ett helt pärlband av minnen:

Barnet var tre år och jag hade lovat att vi skulle rita "pepparkaksträd" (granar) när vi kom hem, något som barnet längtade efter att vi skulle göra tillsammans. Men väl hemma blev det inte tid till att rita. Det blev amning av småsyskon och sedan middagslagning. Jag minns hur jag stod vid diskbänken och skalade potatis, med det yngsta syskonet i selen på magen. Bakom mig satt barnet i sin stol med papper och kritor framför sig, med ledsna rådjursögon. 

Den långa förlossningen där jag inte kunde släppa taget, och bara låta allt hända. När barnet äntligen kom, efter tre dygn, var jag helt slut och somnade ifrån alltihop. "Välkommen till världen, jag är din mamma, zzzzzzz". Typ. 

Alla gånger jag inte kunde handskas med det skrikande barnet för det väckte så mycket inom mig.

När jag glömde bort att vinka till den glatt väntade dottern i förskolans fönster. Först på väg till jobbet kom jag på det. 

Jag förlåter mig själv för alla dessa pärlor i minnenas aveny, och idag var jag på djupet i kontakt med känslorna. Smärtan i att "försumma" barnen. Livet. Kärleken. Plötsligt är ju det lilla barnet i vagnen (som man aldrig skulle göra illa) nio år och det är lätt att tänka att allt är för sent.

Det är det inte. Men idag kändes det så. Att jag förstört något heligt som aldrig går att reparera. Jag behövde känna allt fullt ut. 

Jag fick också upp minnen där jag känt mig lämnad. Bortvald. Ända in till smärtans kärna tog jag mig. Accepterade den, kände den fullt ut. Utan att döma sorgen blev den bara en skön utrensande gråt. 

Jag såg att de som "lämnat" mig bara har visat mig det jag själv (tror att) jag gjort: lämnat Källan. 

Smärtan består av att jag "försummat" livet i tusentals inkarnationer. Jag har gått omkring i dimma och inte sett klart. Jag läker alla de liven nu, bara genom att känna och se den här världen för vad den är och be att sanningen ska skrivas på den.

Ingen har någonsin försummat mig. Inte heller har jag försummat någon. 

Jag vilar i Gud.