Närhelst jag börjar tro på att jag kan tillföra något till drömmen för att vakna, är det som att tro att jag kan vakna genom att byta dröm.
"Men att ge illusionerna till sanningen är att göra det möjligt för sanningen att lära ut att illusionerna är overkliga, och således göra det möjligt för dig att undkomma dem."
När jag får någon form av healing tror jag det fungerar när healer och klient möts i sinnet helt i närvaro, för när vi förenas där sker miraklet. Men lägger jag händerna på någon med inställningen att jag skall avhjälpa en brist (som inte finns!) tror jag inte det händer så mycket (även om det kan verka så), för det vi gör är att försöka göra en overklig skuld verklig. Om healern ser klienten som redan hel och möter klienten där och förlåter dennes tro på brist i sitt eget namn - då kan personen verkligen bli helad. Då ger jag illusionerna till sanningen.
När jag tar kosttillskott, äter på ett visst sätt, får behandlingar, tar läkemedel eller vadhelst jag tillsätter "jaget" kan det se ut som jag blir helad, men det här är lite lurigt, för allt detta handlar om olika dröminnehåll, eller åsikter. Tankens kraft är stark. Tror jag att medicinen kan lindra min värk kanske den verkar göra det. Tills något annat dyker upp. Verkar min aura utsliten kanske jag kan fixa till den. Jag kanske verkar bli starkare och få mer energi. Tills något annat dyker upp. Den omedvetna skulden behöver göras ogjord. Jag kan inte föra sanningen till illusionen, jag behöver göra tvärtom. Rensa bort det som sitter i vägen för att jag åter skall se. Lyfta slöjan, inte göra slöjan verklig.
Kroppen är inte verklig, även om den verkar det. Anden är verklig och i ett tillstånd av nåd för evigt. Kroppen kan dock börja agera i samklang med anden när vi för illusionerna till sanningen.
Så länge vi är i egot behöver vi förstås ta hand om vår kropp, och det är klokt att göra det, men komma ihåg att vi drömmer, och i drömmen kan vi "hålla den Helige Ande i handen" så vi kommer ihåg vilka vi är. Vi ger det kroppen verkar behöva, men vi gör det inte i ett försök att uppnå samhörighet med Gud, nå nirvana, bli av med alla problem och uppnå perfekt balans.
Ett av barnen lade handen på min handled igår.
"Mamma, har du mycket ont?"
"Ja, idag gör det väldigt ont."
"Sådär. Nu har jag tagit hand om det onda." Hen släppte taget.
"Jaha! Oj, vad gjorde du?"
"Jag lämnade det onda till Gud."
Här skulle man kunna tro att jag undervisat barnet om Kursen och sinnet, men det har jag inte gjort ett enda dugg. Det här kom från barnet självt. Lämnade barnet illusionen till sanningen? Jag vet inte. Hur som helst hade jag vansinnigt ont efteråt, men inte på eftermiddagen igår, och inte nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar