På morgonen hade jag en del drömbilder att förlåta. Det handlade om barn (egna och andras) som "går över gränsen". Jag trodde att min ilska handlade om dem. Det gjorde den såklart inte. Ilskan var ju min. Scener i min alldeles egna film.
Stimmiga barn, som jag gjorde allt för att dämpa. Jag hade gått in i kamp, och kände mig stressad.
När jag inte gör motstånd ger jag inte barnens uppskruvade beteende samma överladdade energi längre. Jag behöver inte kämpa med det. Det ger inget att möta det man inte vill ha med negativ respons. Det är som att möta minus med minus. Tillsammans blir minustecknen ett plus, vilket betyder att det jag inte vill ha stannar kvar.
Istället kan jag omfamna, vila med, acceptera (inom mig), och då möter jag minus-upplevelsen med ett plus. Minus och plus tar ut varandra, och inget finns kvar. Det vi omfamnar, möter med kärlek, lugnar sig. Det här är ju lätt när jag vilar naturligt medveten. Nu var jag istället ganska upprörd, och ja, jag påminde mig om att jag aldrig är upprörd av den anledning jag tror.
Det var dags att gå in i mig själv och förlåta. "Du finns inte. Om jag tror att du har skuld eller har orsakat mig ett problem, och om det var jag som hittade på dig till min dröm, så betyder det att den inbillade skulden finns hos mig. Eftersom vi aldrig har lämnat Gud så förlåter jag oss 'båda två' för det vi aldrig har gjort. Det finns bara oskuld och jag väljer att förena mig i frid med Den Helige Ande. Amen."
Sedan min man började sitt nya jobb har jag haft ett antal ensamma kvällar med alla fyra barnen, och varenda gång har jag blivit stressad, upprörd och helt slut. Varenda gång har det hänt förträffliga saker för att trigga mig till vansinne. Men ikväll var allting väldigt annorlunda eftersom jag var lugnet själv. Tack!
------------------------------------------------------------------------
Jag skrev igår om "healing som fungerar" och jag skulle vilja fortsätta skriva några rader om detta. Jag vill inte säga att det andra gör är fel. Lärare behövs på olika nivåer. Vi är alla där vi ska vara. Allt som jag förut trott på var verkligt för mig vid just det tillfället. Men nu skriver jag om Kursen, och då försöker jag använda -först och främst är det för att lära mig själv - Kursens synsätt.
Arbetar jag som läkare eller healer är jag i ett perfekt jobb för att hjälpa andra. Jag måste ständigt komma ihåg att sjukdom kommer från sinnet, inte från kroppen. De klienter eller patienter som kommer till mig speglar vad jag har i mitt sinne. När vi möts i närvaro och jag har lämnat över de tankar som skapat symtom kanske personen helas, kanske inte. Det är inte upp till mig. Ett helande sker inte om det väcker för mycket rädsla, men det når min broder där han kan förstå, om jag bara är i kontakt med den som helar: Den Helige Ande. Jag är bara ett verktyg, ett kommunikationsmedel.
En läkare gör det hon är tränad att göra, som att skriva ut lämplig medicin, men hela tiden i kontakt med Heliga Ande går inte miraklet förlorat.
Viktigt:
* Om jag blir upprörd när andra söker frid i drömbilder anklagar jag mig själv för samma sak.
* Reagerar jag på andra som säger sig sitta inne med sanningen är det mig själv jag ser. Någonstans har jag trott på egot som säger att jag har rätt - du har fel. Men min uppgift är bara att se det rätta i min broder. Även om han agerar dåraktigt ser jag bara sanningen i honom. Han har alltid rätt.
När jag blir upprörd ser jag något som inte finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar