"Jag är upprörd därför att jag ser något som inte finns."
Irritation har kommit upp idag, som på beställning. Det är bara att tacka och ta emot.
Maken pratade med mig när jag bytte blöja, men bytte samtidigt rum, så det enda jag hörde var ett långt mummel. "Grrrrr...", morrade det inuti mig, och jag fick tillfälle att använda Kärlekens "vapen": "Jag är irriterad på M för att jag ser något som inte finns."
Irritation byttes mot lugn.
Bebisen bet mig hårt vid amning. Jag skrek till. Bekymrade tankar kring amning kom upp. Skulle det vara så här nu? Skrämde jag honom? Nu vågar han inte amma längre?
"Jag är bekymrad över amningen för att jag ser något som inte finns."
Oro byttes mot lugn, och jag såg direkt hur jag gång på gång hamnar i att göra illusionen verklig.
Långsamma typer i min familj, som tar en halv eftermiddag på sig att komma ut genom dörren. Grrrr..... "Jag är irriterad på X och Y och Z för att jag ser något som inte finns." Irritation avväpnad igen. Vad är det för mening med att reagera på drömbilder?
När barnen var arga och upprörda, som när fel bidrag gick vidare i melodifestivalen, eller när syskonet trampade rakt in i pokémonkorten skrek ilskan så tårarna skvätte.
"Jag ser något som inte finns." Jag behöver inte göra något åt andras upprördhet, min uppgift är att se deras sanna jag, som inte har något alls med den här världen att göra.
Kanske blir vi irriterade över något vi ser på TV, eller dras med i andras negativitet. Men det är något vi väljer. Det går att betrakta allt vi möter och bara slappna av helt och hållet utan att dras med i beskrivningarna och dömandet. Då får vi kontakt med vår sanna natur som aldrig kan störas. Den finns alltid där, lugn och väntande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar