Egots gåvor

Hela min självbild.
Historien jag har om mig själv.
Alla händelser, minnen, min familj, mitt jobb, mina saker, min kropp - det är inte jag.

Egot vill att jag ska bygga upp en egen liten ö kring "jag och min historia". Egot bjuder mig många identiteter och titlar. Jag har glatt tagit emot dem. Facebook är ett bra ställe att visa vem jag är, tycker egot. "Se på mig, se vad jag har. Det här är allt fantastiskt jag gör, det här är min familj, och så här ser det ut hemma hos mig, så här tränar jag och det här äter jag."

Men vem skulle jag vara om jag imorgon vaknade och hade glömt allt? Jag skulle inte ha någon aning om vad jag brukade störa mig på. Alla problem skulle vara borta. Familjens starka röster vid frukostbordet, tankarna jag trott på. Allt skulle vara borta.

Vem är jag då?

Jag lever som Maria i den här världen, men ändå inte.
Visst kan jag glädjas åt de minnen som vi till exempel har med barnen. Vi ser på gamla bilder, skrattar och minns. Men samtidigt vet jag att det här är förgängligt. Det är en dröm.

Jag leker med yngsta sonen. Vi rullar boll till varandra och skrattar. Det är roligt, och jag gläds - i drömmen om mig och mitt liv.

Jag är här men ändå inte.

Självbilden har skiftat genom livet.
De som kände mig när jag var i tonåren, i tjugoårsåldern skulle nog inte känna igen mig idag.
Innehållet i "mig" har ändrats.

Men allt jag fyller i behållaren "jag" hör till den skenbara separata individ jag verkar vara här på vår planet.

Nu vill jag släppa taget om egots gåvor, lämna över dem, och finna sanningen om mig själv bakom alla etiketter jag klistrat fast.