In i molntäcket...

Vad finns det att säga om den här dagen? Jag vaknade med illamående, precis som ett av barnen, och har gått i en trött dimma mest hela dagen. Egot har föreslagit att jag ska leta orsaker till i det yttre. Nymåne, något virus, för mycket att göra...? Men orsaken finns inte i det yttre. Orsaken finns som vanligt i sinnet.

Jag är aldrig sur på något i min omgivning, även om det verkar så.

Har jag varit helt förlorad idag? Hopplös? Eller är den här mörka, trötta, tunga känslan bara ett tecken på att jag är på rätt väg? När jag är på väg mot himlen måste jag passera igenom molntäcket?

I arbetsboken jobbar jag på att vända på orsak och verkan.
"Det är alltid tanken som kommer först, trots frestelsen att tro att det är tvärtom. Detta är inte så som världen tänker, men du måste lära dig att det är så du tänker."

När en inre kaos-känsla bökar omkring i hela mig, samtidigt som familjelivet ska hållas igång, då tappar jag närvaron. Egot kämpade slugt emot idag, och vann eftersom offerkoftan åkte på igen. Det  fanns inte mycket kraft till något. Vad kan jag göra annat än att påminna mig själv om att egot inte är verkligt, och komma ihåg vem jag är på riktigt?

Om jag nu känt mig vilse idag så påminner jag mig själv om att jag aldrig kan gå vilse. Det finns alltid någon som leder mig.

"Du kommer aldrig att gå vilse, för Gud leder dig. När du kommer på villovägar, företar du dig bara en resa som inte är verklig. De mörka följeslagarna, den mörka vägen, allt är illusioner. Vänd dig mot ljuset, för den lilla gnistan i dig är del av ett Ljus så mäktigt att det för evigt kan svepa dig ut ur allt mörker."