Att du gjorde dig själv illa.
Destruktiva handlingar, som skadade dig, men även de som stod dig nära.
Sorgen i barnens ögon var kanske allra svårast.
Jag tyckte mig också känna din sorg, den som du gömt djupt inuti.
Kanske kände jag saknad över det som en gång var...?
Om jag skulle kunna resa tillbaka i tiden skulle det kanske vara till när jag träffade dig.
När jag vaknade kom jag förstås ihåg att "du" inte finns, inte på det sättet mina tankebilder visar dig. Egot vill för alltid hålla kvar dig. Sanningen är att jag blir lycklig när jag minns att "du", som jag varseblivit dig, inte var verklig. När jag minns din gudomliga, osårbara odödlighet - då kan jag bara glädjas.
Jag tackar dig för att du visar mig smärtan som uppstår när jag glömmer bort vem jag är, när jag "kastar bort tiden". Det här är en påminnelse om att ta vara på livet, varenda minut. Dwell in the Now. Omfamna nuet, krama ur varenda droppe i det som är. Du ber mig leva helt och fullt.
Det som gör ont är bara det "du" speglar hos mig. Jag vill inte kasta bort min tid på annat än kärlek. Att välja annat är som att välja döden. Inte för att den finns. Men ändå.
Jag älskar dig. För evigt. You are divine.
------------------------------------------------
En annan "du" ville att jag skulle ändra på mig för att passa dig.
Jag blev enormt sårad, rent av trasig. (Trodde jag.)
Jag föll ned på knä, slog pannan i golvet.
Hur kunde den som sa att han älskade mig, be mig ändra på mig?
Hur kunde det här hänga ihop med den stora kärlek jag kände?
Det var något som inte stämde...
Det tog tid för mig att inse att "du" inte fanns. Du visade mig bara vad som låg i mitt sinne.
Det var jag som behövde - och fortfarande behöver - lära mig att älska andra som de är.
Stilla ber du mig: "Look to the Christ within."
Tack, från djupet av mitt hjärta.
Tack, från djupet av mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar