Universums lekar

Barnen vill bemästra det som skrämmer, och de gör det genom leken. De leker krig eller röker, med pinnar som cigaretter. De testar olika roller. Någon är slav och en annan härskare. Leken är barnens terapi. De måste göra för att förstå och bearbeta vad de varit med om eller hört talas om. Sjukhus kan vara otäcka för många barn, så vi gör i ordning doktorsväskor med plåster och bandage och låter dem leka. Någon annan är rädd för att drunkna. Hon testar sig själv i badkaret - hur många sekunder vågar hon vara under vattnet med huvudet? Barnen hör talas om krig och kastar jord- eller snöbomber på varandra. Barnen leker inte för att något är lätt - utan för att något känns svårt.

Så här är det med oss alla, tänker jag. Alla här i vårt universum leker, och leken är på allvar, tills vi inte känner något behov av lekar längre. "Hjälp! Jag är ensam, avskild. Hur klarar jag det?" 
Jo vi leker olika lekar där separation ingår. Vi kämpar för överlevnad eller lever gott på andra. Vi kräver att andra ska lyda oss. Vi stjäl, krigar, torterar, längtar, önskar, vill... Vi "älskar" andra av rädsla för att annars själva stå utan kärlek. Vi lämnar och blir lämnade. Vi utnyttjar och blir utnyttjade. Vi skapar nya kroppar och behandlar dem som en förlängd del av oss själva. Vi testar andlighet, religioner, olika yrken, vi pressar kroppen till sitt yttersta. Vi reser ut i rymden. Vi testar att höja oss över andra, och sänka oss under dem.

Vi drömmer. Våra tankar gör bilder. Egentligen tror jag bara att jag tänker dem, och tror att jag ser dem. Vi leker i illusionen för att förstå vår "existens" här, och vi provar allt tills vi tröttnar, tills vi känner oss färdiga.

Jag lär mig till slut att separation inte är något som jag vill ha längre. Förr eller senare är jag färdig med lekarna som handlar om separation. Jag börjar önska mig något annat. Om jag inte ska ha separation, vad vill jag då ha? Jo, jag vill ha enhet, samhörighet, kärlek! Hur finner jag det?

Resan Hem har börjat.