Vi säger att vi är ledsna för att någon sårat oss eller på grund av händelser i det förflutna.
Kan ord ur andra människors munnar göra oss illa? Kan ord som sades för länge sen fortfarande göra ont? Bara om vi tror att vi är ensamma, avskilda och sårbara tror vi att vi måste skydda oss så att samma sak inte händer igen. Vi hatar i hemlighet de som gjort oss illa, de som sa det där hemska en gång för länge sen. Men vårt hat får oss inte att må bättre.
När vi ser oss omkring ser vi bara det förgångna. Våra tidigare uppfattningar om föremål och kroppar är vad vi dragit in i nuet, och nu ser vi dem i det förgångnas skugga. Inget är som vi ser det nu. Det hela är bara så verkligt som vi gör det till.
Det sanna seendet sker inom oss. Där är vi befriade från det förflutnas påverkan. Det är en illusion att vår barndom har makt att göra oss illa idag.
Varje människan är fri nu. Ingen kan skada någon. Vi verkar skada varandra eftersom vi är helt förvirrade. Men inget av det här sker annat än i en dröm.
Jag har trott mig vara ensam om att styra den här familjen. Bära, plocka, ta ansvar. Armen och handleden visar detta tydligt. Smärtan verkar finnas på riktigt, men bara så länge jag tror att jag är en ensam individ som måste fixa allt på egen hand. När jag släpper taget, lämnar över... då blir det som upplevts tungt istället mycket lätt.
Jag ser bara det förgångna, men jag vilar i Gud. Nu och för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar