Vi konstaterade idag, jag och min man, mitt i morgonbestyren, att vi kommit över det här med att sakna "egentid". Vi kan nu slappna av i den rymd som öppnar sig när vi släppt taget om brist. Vi gick nämligen båda omkring i saknad av egen tid, det vill säga tid utan barn. Idag skrattade vi gott åt egots trick. Frihet är i nuet, inte vid ett senare tillfälle då jag tror att jag ska få det jag vill. Om jag inte känner mig fri där jag befinner mig betyder det att jag har något spännande att upptäcka!
Hur som helst hann vi prata några meningar om det här, sen fortsatte jonglerandet. Jag är på väg att bli en riktigt bra cirkusartist faktiskt. Vilken häftig titel förresten, eller hur kära ego?
Så jag rusade på, med dammtrasa, fruktkniv, tandborstar, tvättpåsar... Samtidigt föll skuldtyngda tankar över mig som bomber från ovan: "När satte du dig ned och bara läste en bok för något av barnen? När ska ni göra något tillsammans, bara du och ett barn på tu man hand?" Egot var igång och ville börja kalla mig för skitmamma igen, men jag ville inte falla i den fällan.
"Jag måste sätta mig ned med Kursen och åtminstone göra dagens lektion." Så tänkte jag för mig själv. Men någon behövde ha håret flätat, och sen kom det andra saker emellan.
Som vanligt hade vi alltså flera saker att göra, som det brukar bli när det är lördag.
Som vanligt beter sig inte de andra som egot vill. Jag får så galet många förlåtelsemöjligheter!Familjelivet är helt perfekt att praktisera Kursen på, eller att helt förlora sig själv i, i ett evigt rat race.
Jag gjorde lite både och idag, som den elev jag är. Jag gick igång på vad som bara är mina egna projiceringar, för att sedan landa och vila i mig själv. Jag tjatade på barnen med den dömande tonen en "dum" mamma har, för att i nästa stund låta barnen vara i det öppna utrymme som omsluter allt när jag bara släpper taget och låter allt vara. Jag vet att jag inte både kan välja egot och Kärleken, men jag går verkligen fram och tillbaka!
Men nästan hela dagen kändes rörig. Det var stökigt omkring mig och plottrigt i mitt inre. Storgråtande barn som verkade smitta av sig på hela familjen. Mitt forna jag hade sagt att rörigheten berodde på "andras energier". Nu ser jag det mer som ett rop på kärlek. Andras rop är mitt eget, och när jag besvarar ropet låter jag mig själv komma närmare Källan, Gud.
Sent på eftermiddagen satte jag mig med dagens lektion. Jag har verkligen kommit att älska En kurs i mirakler. När jag läste texten och gjorde övningen blev allt stilla inuti. Det var fortfarande leksaker och tvätt överallt, och två av barnen hade fastnat i ett övertrött ordkrig där allt handlade om fjärtar, Stina Pruttlund och diarré. Men det bekom mig inte, i alla fall inte just då. Tack!
Visst började tjatmamman sina besvärjelser lite senare i alla fall, men egot tyckte att det inte var så farligt eftersom hon var "snäll" också.
Imorgon är en ny dag. Helt perfekt för mirakler, den också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar