Detta är rubriken på dagens lektion, som jag knappt hunnit med, eller tagit mig tid till idag. Jag får fortsätta med den imorgon.
Denna lektion hade passat bra att praktisera noggrant idag eftersom jag på eftermiddagen började känna mig trött - och upprörd. Jag gjorde händelser och människors beteenden verkliga.
* En förälder med son flyttade sig inte på bussen för rullatorer och rullstolar, de bara stod mitt i vägen och glodde. Det var nära att jag hävde ur mig något riktigt irriterat.
* Hemma fällde maken en kommentar som gjorde mig vansinnig (i alla fall så trodde jag att det var hans ord som orsakade något, vilket inte är sant).
* Ett av barnen hade på kvällen energi för tusen ungar, och dansade som alla dansarna i melodifestivalen samtidigt, samtidigt som hen gnäggade vilt och kastade leksaker för att få lillebror att skratta.
"Jag orkar inte", sa tanken - som jag trodde på. "Jag rymmer", "Det här familjelivet är helt galet." Inte konstigt att jag var trött.
"Jag tror att jag ser en jobbig värld, en galen värld, en förryckt värld, en förvirrad värld, en ful värld - men jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld."
När jag vet att världen är meningslös behöver jag inte reagera på den. Det finns inget där som jag behöver bli rädd för. Det är jag som har givit världen alla dessa egenskaper - som inte ens existerar.
"Det som är meningslöst är varken bra eller dåligt. Varför skulle då en meningslös värld göra dig upprörd? Om du kunde acceptera världen som meningslös och låta sanningen skrivas på den åt dig, skulle det göra dig obeskrivligt lycklig. Men eftersom den är meningslös, tvingas du skriva på den det som du vill att den skall vara. Det är detta du ser i den. Det är detta som i sanning är meningslöst. Under dina ord står Guds Ord skrivet. Sanningen gör dig upprörd nu, men när dina ord är utraderade kommer du att se Hans." (Lektion 12 i En kurs i mirakler)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar