Gör ånger föräldraskulden ogjord?

I Kursen talas det om att "göra ogjort", och det är detsamma som att förlåta "andra" och oss själva (för det vi naturligtvis aldrig har gjort, eftersom separationen aldrig har ägt rum). 

Som förälder händer det att jag känner att jag gjort fel gentemot mina barn. Kanske tjatade jag väl mycket, eller höjde rösten, var orättvis eller... Det här gottar sig egot i, och vill att jag ska må dåligt. Det vanliga här är att vi känner ånger, går till våra barn och ber om förlåtelse. Hur svarar barnen på det här? Min erfarenhet är att de inte vill möta oss i detta. Vi förenas ju inte med dem i Kärlek, vi sitter fast i rädsla eftersom vi gör skulden verklig. Det fungerar inte att klänga på våra barn och ängsligt be om förlåtelse. Vi vill att de ska acceptera oss för att skulden ska kännas mindre. Men detta gör inte skulden ogjord. 

Vi känner oss ledsna och otillräckliga. Men här är det dags att sätta stopp. Vill jag gå in i egots dramatik och göra mig själv illa?

"Varje gång du inte är helt glad, är det för att du har reagerat kärlekslöst mot någon av Guds skapelser. Eftersom du varseblir detta som 'synd' går du i försvar, därför att du väntar dig att bli attackerad. Beslutet att reagera på detta sätt är ditt, och kan därför göras ogjort. Det kan inte göras ogjort genom ånger i vanlig bemärkelse, eftersom detta innebär skuld. Om du tillåter dig att känna dig skyldig, kommer du att förstärka misstaget snarare än att tillåta att det görs ogjort åt dig."

När jag märker att jag bestämt mig för att någon av mina barn är skyldiga (vilket de aldrig är, eftersom skuld inte finns!), fäller dömande kommentarer, och hindrar mig inte förrän alla orden är sagda, händer det att jag känner mig modfälld, ledsen. Egot säger att jag gjorde fel - igen! 

Jag påminner mig om att skulden inte är verklig, jag trillade ned i diket, men jag kan snabbt ta mig upp igen.

"Jag är oskyldig, jag har ingenting gjort, den Helige Ande vet vem jag är, jag vaknar i Gud." Den förlåtelseramsan får alltid upp mig ur föräldraskuldens sugande gyttja. Jag kan nu istället be barnet om ursäkt, helt i närvaro, för att jag gick på för hårt.
"Du, ursäkta mig. Jag var väl hård mot dig. Du har ingenting gjort. Det var jag som blev upprörd, och det hade inte med dig att göra."

Barnet svarar, med ett leende:
"Jag vet det. Det var ditt." 

Det här betyder inte att jag slutar sätta stopp när någon är på väg att göra något helt galet. Men när jag sätter gränser utan att göra någon skyldig fastnar vi inte i Rädslan. 

När vi är ledsna och inte känner frid kan det vara till hjälp att läsa den här bönen högt:

"Jag måste ha fattat ett felaktigt beslut, eftersom jag inte känner frid. 

Jag fattade själv beslutet, men jag kan också besluta på ett annat sätt. 

Jag vill besluta på ett annat sätt, eftersom jag vill ha frid. 

Jag känner mig inte skyldig, eftersom den Helige Ande kommer att göra

alla följder av mitt felaktiga beslut ogjorda om jag låter Honom göra det.

Jag väljer att låta Honom göra det, genom att tillåta Honom att besluta för Gud åt mig."