Om jag "älskar" dig för att få något, så är det inte kärlek.
Om jag, i "kärlek" låter dig trampa på mig, utan att stå upp för mig själv, så är det inte kärlek.
Om jag tror att du har problem, och jag gärna bär dem åt dig, av "kärlek", så är det inte kärlek.
Om jag av "kärlek" hjälper dig, för att stärka min duktiga självbild, så är det inte kärlek.
Om jag tar ansvar för dig, i "kärlek", så är det inte kärlek.
Om jag är "sann" och pekar ut dina brister, i "kärlek", "från hjärtat", så är det inte kärlek.
Om jag saknar dig, i "kärlek", så är det inte kärlek.
När vi ger för att få, eller kommer samman för att överglänsa andra, visa vår storhet, duktighet så är det egots version av kärleken som uppvisas. När vi längtar, känner brist och saknad så är vi i separation. Vi använder varandra ett tag för att få något, sen går vi vidare. Det här är vad Kursen beskriver som "den speciella relationen." Den är orsaken till att "kärleken" gör ont.
"För en ohelig relation bygger på olikheter, där var och en tror att den andra har det som han inte har själv. De kommer samman, var och en för att göra sig fullständig och bestjäla den andre. De stannar tills de tror att det inte finns någonting kvar att stjäla, och går sedan vidare. Och på det sättet vandrar de genom en värld av främlingar, olika dem själva, och bor med sina kroppar kanske under samma tak som inte ger skydd åt någon av dem; i samma rum och ändå i var sin värld."
Vi kan lämna den här världens syn på kärleken, och istället välja den heliga relationen:
"En helig relation utgår från en annan förutsättning. Var och en har sett in i sig själv och inte sett någon brist. Eftersom han accepterar sin fullständighet, vill han utsträcka den genom att förena sig med någon annan, som är lika hel som han själv. Han ser ingen skillnad mellan dessa själv, för skillnader hör endast till kroppen. Därför ser han ingenting han skulle vilja ta."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar