Livsuppgifter

Det primära syftet vi har, som jag ser det, är att vakna upp till den vi i sanning är, att leva som ett med den medvetenheten.

Men i våra jordiska liv har vi också en slags uppgift, något vi är här för att göra. Vi kanske skulle kunna kalla detta vår sekundära uppgift.

I mitt fall handlar det om barnen.

När vårt tredje (av fyra) barn var ett år gammal träffade jag en klärvoajant kvinna på en kurs. Utan att jag sagt något om mig själv berättade hon om min uppgift: att jag var här för barnen. Hon såg en massa barnänglar omkring mig, sa hon, och att hon såg mig i barngrupper.
"Men jag vet inte om jag ska fortsätta arbeta som förskollärare", sa jag, som hade en utmattning i bagaget.
"Jo, men jag ser dig bland en massa barn. Men det är inte säkert att du bara ska 'sitta i sandlådan', du har även andra arbetsuppgifter."
"Njeee", protesterade jag.
"Du har fyra barn också", fortsatte hon.
"Nej, vi har tre barn", sa jag.
"Jaha, men då kommer det ett till, för jag ser dig som en fyrbarnsmamma."
"Njeeeeeee", skrattade jag. "Ett fjärde barn har vi inte tänkt oss. Det räcker gott och väl med tre."
Vi det här laget hade vi tre ganska små barn, och var lite sådär lagom slutkörda som bara småbarnsföräldrar kan vara.

Jag skrattar lite åt det här idag, för visst arbetar jag fortfarande som förskollärare, och visst kom där ett fjärde barn, dock nästan sex år efter det tredje barnet.

Andra klarseende personer har sagt liknande saker. Att jag är här för att vara en länk mellan barnen och deras föräldrar, och att jag ska dela med mig av det jag själv transformerat, det jag själv lärt tillsammans med mina allra bästa lärare - barnen.

Att ha hand om barn kan både vara det lättaste och det allra svåraste jag vet. Här är det område där jag möter många utmaningar, och det är väl tydligen meningen att jag ska dela mina erfarenheter med andra.

Livet erbjuder mig ständigt att vara ensam med flera barn. Först blev jag tvingad, som när min man låg på sjukhus vid upprepade tillfällen när de tre äldsta var små. Jag var livrädd, utan att fatta varför.
Det var en smärta som jag bara var tvungen att gå igenom. Idag väljer jag att vara ensam med dem, för jag vet att det är felaktigt att tro att frihet är att få vara ifred. Jag vill finna frihet oavsett vad som sker omkring mig. Nu är jag på väg att upptäcka friheten ensam med alla barnen. Det går ibland, men det är inte permanent - än.

Där jag inte känner mig fri - dit ska jag.
Där jag upplever begränsningar - bara där finner jag språngbrädan mot utveckling.

Vilken är din livsuppgift? Har du funnit den?