Jag behöver påminna mig själv om det idag. Det är så mycket som händer varje dag och jag tappar närvaron, trots att jag vill vila i den. Men jag gör så gott jag kan. Min man brukar påminna mig om det, och jag brukar protestera: "Nej, jag kunde ha gjort bättre!"
Men i så fall hade jag ju gjort det, vad det nu var jag skulle ha gjort som var "bättre". Det finns ju ingen som skulle kunna leva mitt liv "bättre" än jag. "Om jag vore du så skulle jag...", brukar jag ibland säga. Men... jag är ju inte den andra personen. Om jag gick i hennes skor, om jag blivit född i hennes kropp skulle jag ha gjort precis likadant som hon. Hade jag blivit född in i en familj som stjäl, hade jag förmodligen också stulit. Hade jag blivit född och levt på gatan, hade det varit ett sådant liv jag känt till, och det hade präglat mig som människa. Hade jag haft traumatiska upplevelser med mig från barndomen hade jag kanske betett mig avvikande, kanske utagerande och maniskt.
Vi kan inte döma varandra, för alla gör alltid sitt bästa.
Vi har levt alla sorters liv, och alla de vi ser omkring oss skulle kunna representera dessa liv. Alla jag ser är jag själv. Om jag dömer någon annan dömer jag mig själv.
När jag dömer mig själv, behöver jag komma ihåg att jag gör allt precis som jag ska. Jag gör mitt allra bästa.
"Den här världen var över för länge sedan. De tankar som gjorde den finns inte längre i sinnet som tänkte dem och älskade dem en liten stund."
Allt jag ser och upplever nu har redan varit. Allt är förlåtet. Jag behöver egentligen inte göra någonting, mer än att komma ihåg vem jag är, och var jag hör hemma.
Jag vilar där. Hemma.
❤️
SvaraRadera