Små och stora upprördheter

"Det finns inga små upprördheter. De är alla lika störande för in sinnesfrid."

Vare sig jag är en aning irriterad eller rosenrasande är det samma upprördhet, och jag är aldrig upprörd av den anledning jag tror.

Jag får upp mycket känslor just nu, och det är inte på grund av barnen eller något annat som verkar ske i omvärlden. Men egot skriker att det är andras fel att jag blir arg!

"Jag är upprörd därför att jag ser någonting som inte finns."

När mina barn fortsätter med något, som att busa vid matbordet, när jag bett dem sluta, och de ändå fortsätter... Jag blir alltifrån irriterad till jättearg. Ja, just nu möter jag en hel del sådant beteende från barnen, och jag fick upp så mycket ilska idag. Det var något i mig som skrek "Men varför slutar du inte när jag säger nej!"

Idag plockade jag upp en stor bit upprördhet. Jag klarade inte att bara vara med den. Kanske försökte jag inte ens. Jag var helt förlorad till ilskan. Egot skrattar åt mig, tycker att jag gör fel. Jag som är terapeut och allt.

Men jag sansade mig faktiskt. Efter att jag tillåtit mig att känna. Under ilskan fanns även sorg och den fick bubbla upp. Egot vill fråga, analysera: "Vad handlar det här om egentligen?" Men jag struntade i att följa det tankespåret eftersom det är en fälla. Det vill locka mig bort från känslans kärna där jag finner mig själv. Det enda jag behöver göra är att känna det som känns i kroppen. Det gick fort över.

Tre barn och jag åkte på utflykt till stan, helt vilandes i lugnet efter stormen. Barnet jag varit så arg på mötte min blick. Hen sökte kontakt, och vi hade åter kontakt. Vi badade i den vida närvaron igen. "Mamma, jag älskar dig", sa barnet. "Jag älskar dig", sa jag. Egentligen behövdes inga ord. Ögon kan säga så mycket.

Det är den förlorade kontakten som gör ont. Jag hade förlorat den med mig själv, och barnet hade förlorat den i mig. När jag inte är i närvaro söker särskilt ett av mina barn mycket kontakt, och hen gör det på "bråkigt" sätt, och det är då jag blir triggad. Allt hände mitt under matlagning och tvätt där jag bara rusade på (igen!). Visst behöver vi sätta gränser för våra barn, men jag föredrar gränser från hjärtat, och hade jag varit helt i hjärtat idag hade scenariot förmodligen sett helt annorlunda ut, och kanske hade jag inte ens behövt sätta någon gräns.
.
Jag förlåter mig själv när jag känner skuld. Det har jag fått göra många, många gånger. Föräldraskulden känns för mig som den allra svåraste, även om det inte heller här finns någon rangordning. Mina barn behöver jag sällan förlåta, de är mina lärare, och jag känner deras oskuld. Även om mitt ego kan föreslå att de har massor av problem. Egot pekar dock mest på mig och kallar mig för hopplös skitmamma.

Det är inte sant, men idag gjorde jag det verkligt en ganska lång stund.

Tack för utmaningen.