Jag kanske har tusen saker jag skulle vilja lära dem, men det är mina handlingar de härmar. Vi vuxna är levande förebilder.
Om jag dömer, även om jag bara gör det i tanken, så är det dömande barnen lär sig.
Om jag går runt och är rädd kommer jag att möta rädda barn. Barnet kommer att spegla mitt rop efter kärlek, och det är jag som behöver svara. Som förebild lär jag barnen att känslor inte är farliga genom att omfamna alla sidor av mig själv, alla känslor. Om jag gör motstånd eller börjar sträva efter "förbättringar" i det yttre för att slippa känna, kommer jag så småningom må ännu sämre, och hur känner sig barnen i närheten av mig då?
Vad lär sig barnen om de sysslor som behöver utföras i ett hushåll? Att städa är tråkigt eftersom mamma alltid suckar när hon tar fram dammsugaren? Att man ska försöka slippa tvätta eftersom de vuxna bråkar om vems tur det är? Lär de sig att diska kan vara en lugn och njutningsfullt aktivitet eftersom pappa är glad och vårdar tallrikarna ömt när han diskar?
Sinnet speglar alltid våra handlingar. Jag bråkar inte med min partner om jag är lugn och kärleksfull i sinnet. Då finns det inga sysslor som är bättre eller sämre än andra.
Medveten närvaro är verkligen passande för oss som möter barn.
Barnen tar in allt, även våra tankar. Går jag runt och hyser agg mot någon blir jag förmodligen upprörd när barnet slår de andra barnen. Det gäller då att komma ihåg att det inte är något utanför mig själv som orsakar mina känslor. Det som upplevs negativt i sinnet kan jag lämna över till den villkorslösa kärleken, låta den omfamnas och transformeras
Vi som möter barn i förskoleåldern behöver inte tänka på vad vi ska lära ut, vi behöver lära oss själva leva som kärlek så barnen tar upp detta enda väsentliga i livet.
"Det är vår uppgift att inte med vilja lära barnen allt möjligt, utan att själva uppträda så i deras närhet att barnen kan göra efter allt; för barnen är mottagliga för allt vad vi gör och för vårt sätt att röra oss. Barnen härmar verkligen allting. Under dessa år består uppfostran endast i att vi uppfostrar oss själva att i barnens närhet tänka, känna och göra sådant som barnen kan ta upp utan att ta skada. Barnen är som sinnesorgan, omedvetna sinnesorgan som tar upp och efterbildar inom sig allt det de varseblir." Rudolf Steiner
Det bästa jag kan göra för mina barn är att ta hand om mig själv, om jag vilar i kärlek kommer de att lära sig allt de behöver. Vilar jag när jag är trött lär jag barnen att de kan göra detsamma. Gör jag sådant jag älskar och skrattar mycket lär de sig att livet är gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar