Varför klaga?

Vi klagar på vädret, bilen, getingarna, sommarens utgifter eller vad det nu kan vara, och avslutar klagandet med frasen "Jag ska inte klaga" (trots att vi precis gjort det). "Det finns ju de som har det värre", lägger vi kanske till när vi kommer på hur vi låter. Vi som har allt vi behöver men ändå är det något som skaver.

Vi klagar av gammal vana, som ett sätt att be om hjälp (?) eller att någon ska se oss i vår misär. Vi ropar efter kärlek!  

Jag granskar just nu mitt eget klagande, som ett av barnen dessutom speglar helt perfekt. Självklart har jag känt mig smått galen över gnällandet.

Lösningen är att uttrycka vad som gör mig tillfredsställd och lycklig, inte vad någon missat att ge mig. Jag riktar in mig på vad jag vill ha och hur jag vill känna mig, inte vad som fattas mig.

Klagandet håller mig fängslad i en offerkänsla. Låg vibration.

Att säga vad jag älskar och trivs med gör att jag genast känner den känsla jag vill ha. Hög vibration! 

Att uttrycka en längtan med bristkänsla som grund ger mer brist. Vi behöver känna känslan att vi redan har det vi vill. (För det har vi! Vi behöver bara tillåta oss!) Lika attraherar lika.