Vad gör vi med det vi inte vill se i världen?
Hur kan vi försonas?
Jag tror du som läser min blogg vet att vi inte blir fri hatarna genom att hata dem tillbaka. I själva verket är det så att andras hatbrott speglar vårt eget hat.
Vi är alla tillsammans i den här båten. Ser vi någon annans hat är det vårt eget.
Men hur kan det vara så?
Ja, bara för att jag blir rasande över pedofiler betyder det ju inte att jag själv är pedofil. Men jag har helt säkert omedveten skuld kvar i bagaget (från denna och/eller andra livstider) där jag trott på att jag kan använda andra för egen vinning eller njutning.
En vidrig låt om pedofili får ett uppsving eftersom vi
skriver om den på Facebook, och ger den mycket energi.
Jag vägrar lyssna på den, men det vänder sig i magen när jag
läser om vad den handlar om. Och jag tänker: människan som står bakom låten –
vad har han själv varit med om? Varifrån kommer alla dessa ord och bilder? Ja,
har han inte blivit utsatt själv är han kanske ”bara” en person som ger en röst
åt det som pågår i det kollektiva. Vi kan hata honom (och stanna kvar precis
där vi är) eller vi kan förlåta, sona (och befria oss alla).
Vad menar jag med att sona?
Jag lämnar över problemet till Kraften, den som bär oss,
minns att vi inte har privata tankar, allt är vårt tillsammans. ”Om jag tror
att du har skuld eller har orsakat ett problem och om det var jag som hittade
på dig till min dröm, så betyder det att den inbillade skulden finns hos mig. Eftersom
vi aldrig lämnat Gud förlåter jag oss ’båda två’ för det vi aldrig har gjort.
Det finns bara oskuld och jag väljer att förena mig själv i frid med den Helige
Ande. Amen.”
Eftersom det här är uppe nu
är det var vi behöver se på nu.
Det som behöver ses och förlåtas kommer upp till ytan nu.
Många vill ha bort ett politiskt parti (som egentligen bara visar var den stora massan faktiskt identifierar sig med för åsikter i det kollektiva just nu), men ser inte att ju
mer man ger dem energi desto starkare växer de sig. Det vi gör motstånd mot
består. What you resist persists. Det är en universell lag. 
Vad vill vi se i världen? Jag vet att den förlåtna världen
finns. Men det är en bra bit kvar tills vi ser att alla är utan skuld. Vi är aldrig upprörda av den anledning vi tror. "Förlåt dem, för de vet inte vad de gör."
En människa som utnyttjar andra ropar efter kärlek.Det kanske tar ett tag innan vi kan möta alla människor med kärlek. Men om vi tänker oss att alla någon gång varit en nyfödd baby. Alla. De som utför de värsta våldshandlingarna, vad har de själva varit med om i livet? Hur har deras barndom sett ut?
De som inte uttrycker kärlek ropar efter kärlek, hur
skruvade deras handlingar än ser ut.
Det finns de som sätter ord i det offentliga på det som
finns i det kollektiva sinnet. Att det är normalt att våldta barn till exempel.
Att vi ska spöa de som inte är som oss, att landet dräller av ”asylmissbrukare”,
att det inte är något dugg konstigt att utnyttja andra människor.
Vi är här tillsammans. När det gör ont i oss är det för att
vi vet hur det känns att vara utsatt.
Vi har själva varit förövare, och offer. Offer och förövare är sidor på samma
mynt.
Ondskan är vår tillsammans. Vi kan inte bekämpa ondska genom
att slå på den. Visst kan vi upprätta regler och lagar, och se till att de
följs, men ju fler vi är som ser människors rop efter hjälp, efter kärlek, desto
snabbare hittar vi hem till Kärleken. Främlingsfientliga människor är rädda.
De som våldtar och mördar styrs helt och hållet av egot (jaget i separation), och hör inte den Heliga Ande överhuvudtaget.
De som utövar kontroll över sin familj är livrädda.
Men visst tänker jag att det är fruktansvärt. Jag gråter när
jag läser om spädbarn som våldtas. Det är för svårt att ta in. Tankarna säger:
”hur sjuk kan man vara?”, ”hur kan man göra så mot ett litet försvarslöst
barn?”
Jag går varsamt fram med mig själv. Kursen hjälper mig. Ett litet
steg i taget. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar