Att ta emot livet som det är

Livet är som det är. Upplevelser och känslor är som de är. Hur skulle det vara om jag tog emot dem alla som presenter? Hur skulle det vara om jag helt slutade göra motstånd eller försökte förändra något i syfte att må bättre, känna mig lättare?

Det är enklare att omfamna livet som det är om jag inte lägger så stor vikt vid det tankepaket som kommer i släptåg varje gång jag blir igångtriggad. Om jag bara möter varje upplevelse och känsla precis som de är, utan att fly, slåss, eller  försöka förändra något.

När mina barn sprider ut sina saker och kläder i hela huset och på tomten är det något som går igång i mig, och tankarna har minsann ett och annat att säga om det. Jag bestämde mig idag för att möta den känsla som uppkommer i röran barnen "ställer till med ", istället för att försöka undvika känslan genom att städa undan och tjata på barnen att göra det.

Det gick "sådär"... Jag tappade min intention. Men det kommer ju fler tillfällen. Som tur är! Ha!

Men jag praktiserade att ta emot livet som  det är när barnens gnällighet gnäggade mig rakt i ansiktet, när barnen startade ännu ett bråk, när diskberget växte.. Det jag märkte var att alla problem upphörde. Att bara ta emot allt precis som det är gör att jag håller djup kontakt med mig själv, och de jag möter. Mums!