För precis ett år sedan startade min fjärde förlossning.
Jag förstår att tid här gått när ettåringen börjar säga små korta ord, står upp utan stöd och klappar sig själv på huvudet när jag frågar om det var i huvudet han slog sig när han föll. De knubbiga nävarna drar, vrider, öppnar, stänger, trycker på knappar... trots att det var precis som igår jag kom hem med honom i taxin den där soliga julidagen förra sommaren. De små händerna kunde han inte styra. De var knutna, och rörelserna ryckiga. Men han log. Och vi pratade ordlöst med varandra.
Vem är du? Jag vill lära känna dig, hälsade jag. Processen att lära känna varandra har jag nog i och för sig skrotat. Så fort jag trott mig känna något barn byter de skepnad, tar ett nytt kliv i utvecklingen, går in i nästa personlighetsdrag. Barnen förändras också med mig. När mitt seende ändras ser de jag betraktar annorlunda ut.
Men ser jag på dem med kärlek ser jag dem alltid bortom tiden. Som när jag ler rakt in i ettåringens blick och han svarar mig med den kärlek jag känner i mitt hjärta. Ljudet av den är ett sprittande skratt ur hans mun och glittriga små ögon skjuter lyckoblixtar. I ett sådant möte är vi utanför tiden.
Även om mitt första år som fyrabarnsmamma har innehållit en hel del sådana heliga ögonblick har där ändå funnits många stressade och suckiga stunder i tiden, där tanken tagit över. Där jag inte sett med kärlek. Där jag önskat mig någon annanstans. När jag låtit pannan rynkas och blicken bli trött.
När jag fastnar i tiden tror jag att något gått förlorat. "Jag borde ha gjort annorlunda" säger tidens tankar, de som vill få mig att kika bakåt och känna skuld.
Men jag kan bara vara i nuet. Jag väljer det igen, och igen. Små korta stunder igen, och igen. Här och nu. Liten hand i min vid nattningen. Stora barn som också vill kramas, läsa bok, vara nära. Dela kärlek. Känna den.
Den är allt vi har.
Jag gör så gott jag kan. Egot tycker jag gör en miljon misstag. Men jag vet att livet har oändligt tålamod och att skulden inte är verklig. Jag vaknar upp i min takt.
Barnen är mina lärare i livets skola. Tack A, tack J, tack M, tack O för allt ni kommer med. Ni är helt fantastiska. Allt är som det ska, även om tankarna kan påstå att ni borde valt en annan mamma ibland.
Jag älskar er.
Imorgon firar vi ett år med minstingen, men mest tänker jag fira livet självt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar