Sedan många år tillbaka har det känts helt sant för mig att leva så enkelt som möjligt, och jag har tagit små steg i den riktningen, men nu - ka-boom! - kommer det som ett inre krav att förenklingen ska ske fullt ut.
Ordning och reda ska det vara. Bland prylar, papper och ekonomi. Bland kläder, i alla lådor, i hallen. Vissa skåp och lådor är rena rama sorgebarn. Men nu är det slut med det! Bort med alla onödiga saker. Jag kommer inte ge mig förrän jag gått igenom hela lägenheten. Varenda sak som stannar ska ha ett syfte, annars ska det bort. Plötsligt känns det inte superviktigt att flytta till större lägenhet/ radhus omedelbums! Vi förändrar här hemma istället och det är helt otroligt vilken energi som frigörs i mig genom att genomföra det som är sant. Snacka om energihandling!
Jag ser många fördelar med att bo med fyra barn i en trerummare på 70 kvadratmeter. Vi är tillsammans mycket mer istället för att sprida ut oss i husets alla hörn. Vi väljer att vara ute mycket eftersom det blir mer märkbart i en liten lägenhet när springet i benen sätter igång. Vi har mindre yta att städa. Vi samlar inte på oss bråte - det får inte plats!
Jag anade att den här enkelheten var viktig för mig, men inte hur djupt det faktiskt gick. Skulle jag leva ensam skulle jag ha mycket, mycket få saker.
De kollektiva tankarna protester mot mina val. Den tycker att det borde se annorlunda ut där jag bor, jag borde ha ditten och datten. Men nej... det här är inte min röst.
Saligt är det att följa sitt eget hjärta. Inte bara i tanken, utan också i handling. Det är yummi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar