Idag har det varit en dag med mycket "nej" och "stopp" från min sida. Det är barnen förstås... som bland annat leker för busigt och vilt med sin lillebror.
Ilskan jag känner handlar om att sätta en gräns. "Nu får det vara nog." Den visar mig att något är fel, osant för mig. Jag tolererar inte längre att man ständigt lever bus med bebisen.
Så vad vill jag då? Vad har jag för behov?
Jag vill ha det skönt hemma, där vi leker lugna lekar inne. Inte ett ständigt kaos där någon ska spela teater och slå sig själv i huvudet för att få lillen att skratta. Vem vill ha en ständig pajas i nyllet dagarna i ända?
Jag är inte upprörd av den anledning jag tror. Inte för att barnen busar, utan för att jag har något att upptäcka i mig själv.
När jag möter ilskan upptäcker jag kraften som ligger där. Den får komma fram istället för att jag ska vråla och gapa på omgivningen.
Jag är inte klar med det här eftersom jag inte känner mig det minsta fridfull idag.
Inuti skriker det bara att "jag vill ha som jag vill!"
Jag vill inte vara en domderande gapkärring, jag vill ha respekt.
Jag vill stå i min kraft där andra vet var de har mig.
Det är två saker som pågår. Det ena är att det är sant för mig att leva mer minimalistiskt. Det har egentligen känts rätt väldigt länge. Frustration uppstår när jag har familj och tusen prylar. Eller... njae, det är inte tusen prylar, men för många enligt mig, och det är mest bara jag som bryr mig om att lägga var sak på sin plats.
Det andra är att lillebror mest har galna förebilder till syskon att ta efter.
Om jag vill ha en förändring behöver jag vara den. Det här är inte mission impossible. Jag ska klara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar