Vägen till befrielse från det maskulinas kontroll och det femininas anpassning

I den stilla kärleksfulla närvaron har jag den senaste tiden iakttagit dansen mellan de feminina och maskulina energierna, parallellt med att jag arbetat terapeutiskt med min katt-och hästallergi. Det jag såg när jag blickade inåt var hur den maskulina sidan hade panik… Den fladdrade likt en galen fladdermus kring den feminina energin. Den feminina energin var ett gyllene stillastående klot. Nu såg jag den feminina energin som en kvinna, och den maskulina energin som en man.

Kvinnan stod stadigt kvar, vilade i tillit. Mannen fick fladdra klart, i ljuset av den stilla närvaron. Den gyllene bollen i kvinnan mötte mannens fladder med kärlek och snabbt förändrades han. En kraft tilltog inom mig, samtidigt som jag såg en stabil man stå rakryggad, med ena armen bakom kvinnans rygg. När hon i tillit lät sig hållas av den maskulina energin flyttade sig det gyllene klotet från hennes mage upp till hennes hjärta. Samtidigt kom mannen henne allt närmare, tills han smälte samman med henne, och det gyllene hjärtat blev deras tillsammans.

Att ha en sådan balans mellan maskulint och feminint är att Vara Sig Själv. Något som jag i hypnosyntesterapi (med min fantastiska kollega Helena Söderlund) mötte upp mig själv i. Jag hade gjort mig själv ”fel” på olika sätt, och allergierna verkar ha uppkommit som en del i att jag anpassat mig efter andra. (Den feminina energin anpassade sig efter den gamla kontrollerande maskulina energin.)

Den feminina energin slutade lita på den maskulina energin, efter alla besvikelser, och satte på sig en maskulin mask, ett slags skydd: ”Eftersom ingen annan tar tag i situationen så måste jag själv göra det”. Detta har varit ett tema tidigare i mitt liv. ”Varför är det bara jag som….?” Det feminina slappnade inte av, utan trodde sig behöva kämpa för att både hon och barnen skulle bli omhändertagna. Hon anpassade sig för att få det hon trodde var kärlek. Egentligen var det bara jag själv som försökte skydda mig – mot mig själv. Jag förde kampen i det yttre, trots att scenerna jag varseblir bara är en projektion. Var ifrån kommer projektionen? Mig själv. Det är endast där jag kan åstadkomma förändring.  

Kampen och kontrollen – det femininas maskulina mask – har attackerat och försvarat, i rädsla för att bli sårad, och för mig har de djur jag blivit allergisk mot spelat en roll i detta. De blev mina triggers. När jag i hypnosyntes lät mig attackeras, det vill säga när jag till fullo accepterade känslan – slutade den påverka mig.

Obalansen mellan maskulint och feminint har spelats upp på ett otal sätt i mitt liv, men tycks nu ha nått ett skifte där den feminina energin äntligen kan slappna av och lita på att hon är omhändertagen i alla lägen. Den maskulina energin känner sig lite sliten och behöver vila. Allt är som det ska.

De katter jag träffat senaste veckan har inte utlöst någon allergi hos mig, hästarna däremot…

I snart två års tid har jag följt med en av mina döttrar till stallet, en gång i veckan, där hon tar ridlektioner. Det ingår att hjälpa till att sköta hästen och att leda den när så behövs. Varenda gång har jag haft (helt överkomliga) allergisymtom, men när jag den senaste tiden mer medvetet börjat vila med de maskulina och feminina energierna blev symtomen värre. Nu fick jag astma på både inandning och utandning!

Igår fick jag, genast när vi börjat rykta hästen, en tung klump i bröstet, som om en liten elefantunge ställt sig där och vägrade flytta på sig. Det blev tungt att andas. Jag noterade hur jag tappade min närvaro om vad som skedde utanför mig. Min medvetenhet om dottern suddades ut. Det hela var som en film, perfekt iscensatt för att möta det jag redan energimässigt mött. Nu var det uppe i kroppen också. När jag blev alltmer yr och paniktankarna började komma, valde jag att lämna dottern i ridhuset för att gå ut och ta luft. Det gick inte alls att djupandas.

Andetagen var nu väldigt små och korta och pulsen hög. Yrseln snurrade nästan omkull mig, men jag höll mig fast i ett broräcke utanför ridhuset. Jag noterade paniktankarna: ”Jag måste söka hjälp! Det finns säkert någon i stallbyggnaden som har inhalator, eller som kan ringa ambulans!” Men jag valde en annan väg. Det var dags att möta det som skulle mötas. Jag hade turen att snabbt få tag i Helena via mobilen. Hon höll närvaro med mig och ställde frågor. Inom mig skrek det oupphörligt: ”Jag vill inte dö!! Jag vill inte dö!! Jag vill inte dööööö!!” Helena frågade om jag skulle testa att ge efter för döden? Surrender…? Inom mig var dörren till döden stängd, men däremot – i Helenas och min förenade närvaro – omfamnade jag mig själv: hon som inte vill dö. Jag accepterade mig själv fullständigt i den känslan, och nästan omedelbart kom kraften. Den stadiga kraft som tar hand om, som vet att jag ska vara här, att jag har en uppgift. Det var mäktigt.

All panik upphörde, elefantungen klev ned från bröstet. All tidigare rädsla var utraderad. Det blev mycket lättare att andas, även om astman fanns kvar, men inte i närheten av hur det var några minuter tidigare.

Det jag upplevde var helt tydligt den kroppsliga versionen av scenariot med den galna fladdermusen. Den gamla maskulina energin som – utan verklig kontakt med det feminina – är livrädd för att dö, och därför behövde kontrollera, utöva makt.

Öron, näsa och ögon blev starkt påverkade i denna process, och ögat på vänster sida (det feminina) fick sig en rejäl genomkörare. Vassa knivar skar mig från insidan av ögat.

Som om mina ögon helas så jag ska kunna se klart.

Jag andas ut, tar en promenad till affären. Jag ler stort i känslan att vila som i en trygg mjuk sovsäck, trots att jag är ensam ute sent på kvällen. Förr var jag ofta rädd när jag gick på mörka gator, och när jag var yngre hände det att jag blev antastad av män (den maskulina energin som tror sig behöva attackera). Nu känner jag bara en värme från de män jag ser omkring mig. De låter mig gå före, håller upp dörren. Något har helt klart skiftat.

Jag älskar Livet Självt! Vad mer är möjligt?