När illusioner faller

 ”JAG VILL HA GUDS FRID

Att säga dessa ord är ingenting. Men att mena dessa ord är allt. Om du bara kunde mena dem endast ett ögonblick, skulle det inte vara möjligt för dig att känna någon mera sorg, i någon form, på någon plats eller tid. (...) Ingen kan mena dessa ord och inte bli helad." (lektion 185 i En kurs i mirakler)

För exakt två veckor sen läste jag denna lektion högt hemma i min ensamhet, och jag brann. Jag brann så passionerat efter denna Guds frid. Jag sa inte bara orden högt, jag menade dem av hela mitt hjärta, av hela min själ, så tårarna rann! Jag bad: "Jag gör vad som helst - jag vill inget annat än att ha Guds frid!" Det var som att min själ fått nog av att söka sig själv i drömmar, i illusioner. Jag ville verkligen inte mer. På natten efter min önskan drömde jag en ljuvlig dröm om gudomlig förening... men det fanns ett moment som störde och det var på mitt livstema: "du finns till för andra" och i drömmen såg jag hur jag anpassade mig i ord och handling för att försöka göra andra nöjda, vilket störde mig enormt mycket.

Ett dygn senare blev jag plötsligt mycket sjuk och fick hastigt ta mig hem från jobbet. Kroppen värkte och jag grät, och grät, första dygnet, i en febrig dimma. En parad av minnesbilder genom livet kom upp, på livstemat "anpassa sig efter andra", och alla besvikelser jag känt gentemot män. Jag kände det som att jag renades... Allt som kom upp skrev jag ned på lappar, och jag samlade dem till ett paket som jag sedan gick ut och brände upp i skogen. "Hejdå gamla liv, tack för erfarenheterna”, sa jag högt när jag fjuttade på.

Tre dagar in i processen visade det sig att det var Covid-19 jag fått, och jag var inte det minsta förvånad eftersom tillståndet liknade inget jag tidigare upplevt. Jag tänkte att några dör av det, men för andra förändrar det livet. Hos mig tycktes viruset hjälpa mig att låta mitt gamla illusoriska ”jag” dö. Jag kände mig manglad, tvingad till sängläge, och att vara i mörker när ögonen inte tålde ljus och huvudet och kroppen värkte.

Jag mediterade, utan att få några som helst insikter, förutom detta enda: ”Jag vet ingenting.” Jag, som vanligtvis är en väldigt glad person, kunde inte finna glädje i något, jag bara såg mig själv stå oskyddad och hudlös - helt utan mening. Som om hela den värld jag haft omkring mig krossats. Naken stod jag där, helt nollställd. Hade Gud tryckt på reset-knappen? Var fanns friden? Det jag upplevde var mer som att vara mitt emellan andetagen - där det varken finns liv eller död - bara ett stort ingenting, ett tomrum.

Några dagar passerade och jag började resa mig upp och fungera så smått igen, tillsammans med barnen, i vår karantäntillvaro. Tröttheten höll mig dock kvar i sitt grepp, hur mycket jag än vilade. Jag noterar att jag verkar ha blivit oförmögen att stressa och i situationer jag tidigare triggats, i förhållande till min före detta man, finns bara ett lugnt ljus. Som om jag befinner mig på en helt annan plats efter coronaviruset. Den jag varit finns inte mer. Det låter kanske ljuvligt men jag känner ännu ingen glädje. Det är bara som att något stort är borta och jag vet inte vem jag är längre.

När ilska och besvikelse försvunnit steg förstås gömd sorg upp. Jag har genom tröttheten gråtit som en skvalande kran som aldrig slutar rinna. Men sorgen renar, och äntligen har jag kunnat sörja det som inte blev, särskilt mina krossade drömmar om kärnfamiljen. Egot försöker fortfarande presentera nya drömmar, men jag övar mig på att bara stanna kvar i mig själv, i det jag just nu upplever som ett stort INGENTING. Det som bara är ett varande. Där finns inget ”jag”, bara nuet.

Egot tycker att jag ska planera för framtiden så som jag alltid gjort förut, eller så kommer förslaget att jag ska fokusera på materiella saker, och jag noterade stinget i bröstet när min blick fastnade på köksstolarna som jag och barnens pappa klädde tillsammans förra våren. Men Kursens ord hjälper: ”Jag ser bara det förgångna i de där stolarna.” Egot vill vidare att jag ska känna skuld för skilsmässan och pepprar mig med olika fraser för att se om jag fastnar på kroken.  

Tänk dig att du är van att föra en viss kamp, hålla en viss konflikt levande. Du är van att se dig själv i en viss roll i förhållande till din familj och till dina vänner. Plötsligt är den du tidigare varit i förhållande till andra bara borta.

Vem är jag nu?  

Egot kämpar förtvivlat för att hålla sig uppe och försöker hitta någon mening så att det kan fortsätta leva. Egot tycker jag ska fortsätta söka efter nya drömmar. Plötsligt känns det väldigt viktigt att hitta större boende, och det kommer en rad förslag på hur jag kan leva mitt liv så att jag ska känna mig bättre. Men jag kommer inte att falla i den fällan. 

När jag frågar min kompass får jag bara ”nej” på alla egots förslag. Jag vet att jag kanske kommer att förändra min boendesituation och flytta igen så småningom, men det är inte något som skall ske nu, för just nu är det egot som vill få mig att gå tillbaka till drömmar igen: ”Sluta med att vakna upp, sök dig själv i världen i stället!”

Jag läser högt i Kursen: ”Att mena att du vill ha Guds frid innebär att avstå från alla drömmar.”

Jag välkomnar det som kommer på andra sidan av sorgen och värken. 

Ibland är enda vägen bara att gå igenom. Gud hör bön, helt klart. Var försiktig med vad du önskar dig - för du kan få det! 

Fortsättning följer...