Att mötas bortom roller

”Sök inte utanför dig själv. För det kommer inte att ledat till något resultat, och du kommer att gråta varje gång en avgud faller. Det går inte att finna Himlen där den inte är, och det kan inte finnas någon frid annat än där.” (En kurs i mirakler, textboken s 689)

Istället för att vända oss inåt, ger vi saker och människor utanför oss stor betydelse. Jag har tidigare skrivit om hur vi kan vara identifierade med våra saker men också de etiketter vi sätter på oss själva. Vi kan lägga stort värde i att till exempel äga ett hus, en bil eller att vara förälder/mor-eller farförälder, lagkapten, musiker, företagsledare eller vad det nu kan vara. Vi kan också vara starkt identifierade med kroppen och ägna mycket tid åt dess ”förbättring”, eller tro på tankarna att vi är ”dåliga”, ”patrask”, ”fattiglapp” eller annat nedsättande. Inget av detta berättar sanningen om vilka vi är.

Vi kan också vara identifierade med egenskaper som ”den duktiga”, ”den gode”, ”den hjälpsamme”, ”den andliga”. Jag menar förstås inte att det är fel att hjälpa andra, eller att vara förälder, men om vi gör det ifrån en identifikation (då vi tror att vi är rollen) missar vi att verkligen möta den andra människan.

När jag var barn fick jag beröm när jag var ”duktig” och ”snäll”. Detta beröm tolkade jag som kärlek, och det ville jag ha mer av, så jag började leva efter programmeringen att vara duktig och snäll, även som vuxen, för då trodde jag mig vara säker på att få kärlek. Men att inte vara i kontakt med min inre kärna och bara sträva efter att vara duktig är att gå rakt in i en utmattning, vilket jag har gjort - inte bara en gång, utan flera. Omedvetet har jag fortsatt göra saker för att få det där mumsiga berömmet jag fick som barn. Jag strävade efter att ”vara någon” och det innebar att skaffa mig etiketter och utbildningar, kunskap och yttre bevis på att jag var en ”lyckad människa”. Och så undrade jag varför jag ändå kände mig så tom… Varför blev jag aldrig riktigt lycklig?

Jag var en duktig ekorre i hjulet, som bara sprang och sprang, jagade den där moroten… som jag aldrig fick.

När jag idag helhjärtat önskar mig, och upplever den frid som övergår allt förstånd, bara då är jag sant lycklig. Det enda jag känner då är ren glädje, salighet. Det är att vara i Himlen, trots att jag fortfarande verkar vara på Jorden. Jag går runt med ett stort leende på läpparna och får hindra mig själv från att börja dansa i kassakön. 

Om jag ska ta mig själv som exempel, så har jag roller som

·       Lärare/pedagog (i förskolan),

·       terapeut/coach och

·       förälder.

I dessa roller ser jag hur jag övat – och fortfarande övar - på att frigöra mig från identifikationen. Flest utmaningar har jag som förälder!

Eftersom jag hade lärt mig att man ska vara ”duktig” och ”snäll” så kämpade jag med att vara sådan i mina roller, och gjorde samtidigt motstånd mot allt som inte var duktigt och snällt i mina ögon. Vilket såklart ledde till obalans både inom och utanför mig. Kamp och utmattning är två ord som kommer till mig när jag ser tillbaka på tiden då jag satt fast i identifikationen.

När jag var ny som samtalsterapeut var jag oerhört nervös att göra fel. Jag var så mån om att göra rätt: vara duktig, förstås. Men ganska snart märkte jag att det inte fungerade att vara terapeut om jag inte lämnade över mig själv till närvaron och det som ville sägas ur den, intuitionen. Innan varje samtal började jag med att lämna över till helandet själv, det som ville komma genom mig. Jag vet ju att det inte är ”jag” som utför guidningen, den görs bara genom mig. Jag behöver bara öppna upp och ta emot. Dessa heliga möten jag får med andra människor via guidningarna är bland det absolut vackraste stunder jag upplevt. Efteråt, när mina klienter tackar mig för den omvälvande transformationen vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Det finns ingen att tacka förutom den heliga närvaron.

Som förskollärare märker jag idag tydligt när jag fastnar i rollen. Det är verkligen som att jag skulle ha tagit på mig en lärarkostym och börjar tro att jag är kostymen: ”så här gör en förskollärare”, och visst kan jag spela rollen väl, men den känns sannerligen lite stel och presterande. Under utbildningen fick jag till och med lära mig att det var så jag skulle göra: ta på dig pedagogrocken när du går in på förskolan, och ta av dig den när du går hem! Men när jag helt släpper rollen och bara går in som ren Närvaro i barngruppen når jag barnen på ett helt annat sätt. Jag behöver aldrig använda kontroll för jag är intensivt medveten om vad som pågår i gruppen hela tiden. Närvaron har verkligen superfokus – en superkraft alla pedagoger behöver! Barnen idag revolterar starkt mot våra fastlåsningar i roller och åsikter, och när vi inte ser barnen som de i sanning är. Ser vi bara deras yttre, deras beteenden har vi garanterat skapat oss problem.

Som mamma har det varit allra svårast att släppa rollen. Jag njuter verkligen av att vara med mina barn när jag bara vilar i hjärtat tillsammans med dem. När vi hamnar i den härliga bubbla som Varandet erbjuder är vi bortom roller. Min känsla är att bara då känner sig barnen sedda och älskade. När jag möter dem från en föräldraroll som tjatar, frågar om läxan och stressat sätter på treåringens mössa när vi ska jaga iväg till förskolan på morgonen är det inte ett dugg konstigt att barnen sätter sig på tvären. De vill ha tillbaka mig i närvaron! Jag är så tacksam för allt mina barn visar mig varje dag, och jag får ofta förlåta mig själv när jag inte mött dem i kärlek.

Vi är bortom våra självgjorda roller. Alla dessa bilder om vad vi är har ingen som helst verkan på vad vi egentligen är. ”De blåser igenom hans sinne som löv som virvlar för vinden, och som för ett ögonblick bildar ett mönster, skingras för att åter komma samman och sedan flyger iväg. Eller som hägringar i öknen när de reser sig ur sanden. Dessa overkliga bilder kommer att försvinna, och lämna ditt sinne ogrumlat och rofyllt när du accepterar den funktion som givits dig.” En kurs i mirakler, lektion 186

Vår sanna funktion är att acceptera att det finns en högre vilja för oss, som det lilla jaget inte styr över. Det handlar om att börja leva från hjärtat och att förlåta, att häva de blockeringar som vi satt upp mellan oss och den sanna kärleken, den som vi i sanning är.

Ett stort steg att släppa identifikationerna, rollerna, är att bara vila som den medvetenhet du är, igen, och igen, och igen, under hela dagen och varje dag. Detta för oss automatiskt till nuet. En annan sak som hjälper till är att också se våra bröder och systrar bortom alla roller och bortom kroppen, bortom allt våra fysiska ögon ser. Vi behöver erkänna också dem som inget annat än kärlek, där vi alla är förenade. Utesluter du en enda syster eller bror är det samma sak som att förvägra dig själv enhet och kärlek. Vi är alla ett.

Låt oss Leva Som Kärlek.