Vill jag vara rädd eller ha frid?

Egot uppmanar oss att stanna i drömmen om separation (upplevelsen att vi alla är åtskilda), och vill att vi väljer rädslan och döden. Egot älskar när vi är livrädda. Egot är det falska jaget vi identifierar oss med när vi ännu inte vaknat upp ur drömmen om separation. Egot kan verka vilja skydda dig mot döden, men vill samtidigt inget hellre än att du ska dö. Egot vill inte att du ser inåt, för då kan du upptäcka sanningen om dig själv (och egot vet att det är början till egots upplösning). Så om du är rädd när du påbörjar din resa hem till dig själv, så är det inte ett dugg konstigt. Det är egots motstånd du känner av.

Men det finns en plats inom oss där vi alltid är hemma, bortom löpsedlar, sjukdomar och hundbajs i diken, där världens larm har tystnat, där människors röster ebbar ut…

Den finns alltid där. Den väntar på dig, i stillhet. Den har inga synpunkter om att vi väljer att lyssna på den skräniga rösten i sinnet istället för att vila i nuets tystnad.

De gapiga tankarna, som hör till vårt ego, säger att vi kan skadas, att vi måste akta oss, att andra är knäppa i huvudet och att vi är bättre eller sämre. Men även de mer tysta, subtila tankarna som kommenterar hur något är eller ser ut och vad vi ”borde, måste, skulle” kommer från egot. Om tankarna inte är kärleksfulla så är de garanterat från egot. När vi inte kommer ihåg att vila i oss själva, ta kontakt med hjärtat och öppna upp för nuet är det alltför lätt att egot tar över, och när vi lever därifrån blir det lätt att förstå all galenskap vi ser i världen.

Egots röst talar ur den av rädslan kapade delen av sinnet. Den jämför, blir avundsjuk, tror sig inte ha eller vara tillräcklig. Den varnar för attack: ”det finns faror där ute, akta dig!” Den är arg, arg, arg. Hat eller irritation – det spelar ingen roll, de är båda på skalan av ilska, som är den reaktiva sidan av rädsla.

Men… allt detta var bara en ond dröm. Jag skriver ”var” eftersom det redan har hänt. Allt är redan över.

Jag hör en del människor säga att vi ska älska egot eller göra det till vår vän. Men egot är inte det minsta intresserad av att vara vår vän. Istället kan vi älska den som är rädd. Välkomna den som känner sig ensam och rädd, vare sig det är vi själva eller en medmänniska.

Luta dig in, i dig själv.

Lägg din kind i ditt eget hjärta.

Du är hållen, i evighet

Du är redan hemma. Känn det.

Om det känns obehagligt när du vänder dig inåt kan det vara för att du är ovan att vara i kroppen. Eckhart Tolle pratar om att vara medveten om ”den inre kroppen”, vilket jag tycker är en passande beskrivning. Denna inre kropp är vårt tempel, och för att kunna vara där fullt ut behöver vi förlåta. Om vi inte har förlåtit kan känslor bli långvariga och förvandlas till en parasit som livnär sig på dig. Eckhart Tolle kallar detta för ”smärtkroppen”. Att bli fri detta kräver närvaro. Närvaro är att vara den tysta iakttagaren som ser känslan, är medveten och vara i kontakt med den. 

För att befria sig från smärtan krävs också att vi förlåter: ”Rikta alltså uppmärksamheten på att känna känslan, och undersök om du i dina tankar håller fast vid ett mönster som klander, självömkan eller bitterhet som förstärker känslan. Om så är fallet betyder det att du inte förlåtit. Denna avsaknad av förlåtelse kan gälla dig själv eller en annan person, men den kan lika gärna gälla en situation eller omständighet – i det förflutna, nuet eller framtiden – som du i dina tankar vägrar att acceptera. Ja, en sådan avsaknad av förlåtelse kan även gälla framtiden eftersom intellektet vägrar att acceptera ovisshet, det vill säga att framtiden ligger utanför dess kontroll. Förlåtelse är att släppa ditt missnöje och därmed släppa din sorg. Det sker naturligt när du inser att ditt missnöje inte tjänar något syfte förutom att stärka en falsk självbild. Förlåtelse är att inte göra något motstånd mot livet – att låta livet leva genom dig. Alternativen är smärta och lidande, hämmad livsenergi och i många fall fysisk sjukdom.” (sidorna 103-104 i Tolles bok "Lev livet fullt ut")

Egot vill ha kontroll och vill absolut inte förlåta, det är dess natur. Vi behöver släppa intellektet/ egot med dess motstånd för att kunna förlåta. Egot vill ha rätt. Men vill du ha rätt eller vara lycklig?

Att vila i den inre kroppen bromsar också åldrandet och stärker immunförsvaret. När du är hemma i din egen kropp kommer inte lika lätt andra besökare dit och kan livnära sig på dig. På samma sätt blir du inte lika lätt mottaglig för andras känslotillstånd. Du blir inte översvämmad av livet omkring dig. När du är hemma i dig själv är du hemma. Du har landat i frid. Frid är ditt naturliga tillstånd.