När sökandet upphört

Sök friden i världen och du kommer inte att hitta den. 

Jag ser hur jag förr konstant sökte efter förändring, hur jag trott att nästa grej, nästa upplevelse, nästa pojkvän skulle ge mig frid eller kärlek. Att förvänta sig att någon person utanför en själv ska ge det man saknar är som att ta ut sitt trasiga hjärta ur kroppen, och be på bara knän att trasigheten ska älska oss.   

Precis så gör vi när vi ur brist ber någon annan ge oss det vi vill ha. Vi förstår inte att omvärlden hela tiden speglar vårt inre tillstånd. Det är bara vi själva som kan åstadkomma förändring - genom att älska oss själva först, hela vägen genom den trasiga känslan. Bara jag själv kan ge mig kärlek där jag känner brist, och minnas att jag redan är hemma.

Att luta sig tillbaka från världen, vila in i sig själv, det är att komma hem. När jag vänder mig ifrån världen, och tankarna som bygger den (jämförande, fördömande, motsatser, under-och överordnande, smärta och lidande) och minns att det inte finns någon annan frid än Guds frid, är allt sökande över. 

"Kom hem. Du har inte funnit din lycka på främmande platser och i främmande former som inte har någon mening för dig, även om du försökte göra dem meningsfulla. Du tillhör inte den här världen. Du är främling här. Men det är dig förunnat att finna de medel varigenom världen inte längre ser ut att vara en fångvårdsanstalt eller ett fängelse för någon." (En kurs i mirakler, lektion 200)

Backa från världen, låt den vara precis så meningslös som den är. Du kan ha roligt med formen, leka  tillsammans med de människor du älskar, men när du söker frihet i den fysiska världen, och har förväntningar på andra är det samma sak som att be om nederlag. 

Hur många gånger har inte mina förväntningar krossats? Det är mer en regel än ett undantag för mig. Som om livet säger: "Ha inga förväntningar. Du kommer att göra dig illa på skärvorna när drömmarna spricker." Kursen säger samma sak men med andra ord: "Idag söker vi inga avgudar. Friden går inte att finna i dem."

Mitt liv är och har varit fullt av förändringar och även nu blåser dessa vindar upp. När dessa växlingar rör sig genom mig ännu en gång är det som att högre makter testar mig: - Står hon kvar i friden, har hon nu lärt sig? 

Jag ser mig själv stå stilla på ett öppet fält. Gräset vajar i vinden, grenar och löv flyger omkring, mössan blåser av mig. Molnen flaxar fram över himlen och kastar snabba mörka skuggor där jag står. Solen bryter igenom för att snabbt försvinna. 

Något nytt är på väg i världen av form, men jag står stilla på en plats där ingen förändring sker överhuvudtaget. Där är det helt stilla. Jag vilar i mig själv utan förväntningar, helt i vetskap om att jag kommer att få det jag behöver i varje stund. 

"Det finns ingen annan frid än Guds frid, och jag är glad och tacksam att det är så."