Det som sker nu i världen ser jag som rena rama ego-galenskapen. Det är för mig en inbjudan att bara fortsätta att vila i mig själv och vara en tyst betraktare av dramat. Men hur pass fri är jag - om jag går lite djupare?
Är jag fri med kontroll och begränsningar? Vad är min sanning, och vågar jag stå för den, vågar jag uttrycka den?
Det första som kommer upp i mig när jag tonar in på "sanning" är hårda ord som: "Du måste tala sanning!" Hårda, tvingande ord som uppmanar mig att säga precis som det är. "Du skall inte ljuga!" Samtidigt visste jag att om jag höll tyst eller ljög - om jag inte sa som det var - undvek jag att bli straffad. Om jag sa sanningen blev jag oundvikligen dömd!
Det är dags att möta den som hukat sig för andras åsikter, hon som varit rädd för att bli dömd. Jag möter och omfamnar både rädslan bli dömd och den dömande energin. Det känns stelt i bröstkorgen, och jag ser för mitt inre hur en snickrad låda runt hjärtat släpper taget! Rädslan försvinner samtidigt med trälådan när jag omfamnar dem i mitt hjärterum.
Jag får upp minnesbilder av hur jag blivit tystad och avvisad när jag talat ur hjärtat. Hur jag ljugit för att undvika straff. Jag uppmanades att säga sanningen, men att säga min sanning, vilket kunde innebära att säga ifrån till auktoritetspersoner, välkomnades inte.
Den allra starkaste bilden är hur jag som barn visste att Gud inte var en dömande farbror med skägg i Himlen. Jag visste att Gud fanns överallt, där jag lekte, i brevlådan, i golvet, i gräset, i själva luften. Det var min sanning, redan som liten, att den tysta närvaron i och omkring oss, var detsamma som Gud, och verkligen inget att vara rädd för. Gud fanns i allt, och utan Gud fanns inget! Men jag lärde mig att man inte "fick" tala om Gud när jag var barn. Det var ingen som sa det rent ut, men jag märkte hur dömda andra blev om de uttalade ord som kunde förknippas med något religiöst. Jag undvek därför att tala om Gud. Religion och sekter har orsakat stor skada i mitt släktled, och ämnet var så laddat att det var nära att sprängas. Eftersom jag inte ville bli dömd som galen valde jag att vara tyst och gömma sanningen inom mig. Viktigast var att ha de vuxnas kärlek och omsorg. Att bli avvisad och utdömd är inget ett barn vill riskera.
Jag lärde mig om kontroll och nu lär jag mig att släppa kontroll. Rädslan tvättas bort, steg för steg. Jag ser att jag försöker kontrollera mig själv eller min omgivning när jag väljer rädsla istället för Kärlek.
Ett av mina barn avskyr den kontroll och begränsning som vi ser i omvärlden just nu. I ilskan över myndigheternas bestämmelser går det inte ens att tala med barnet. Jag gör vad jag kan: bjuder min närvaro och tänker att jag vill känna efter vad som är mitt... kan känslorna komma från mig till viss del? Går jag också igång på att bli kontrollerad?
Visst reagerade jag den första gången jag uppmanades att bära munskydd! Hjärtat slog några volter och jag noterade en lätt ilska inombords. Jag vägrade munskyddet. Men min vägran kom inte från ett lugnt och kärleksfullt ställe inuti. Jag var faktiskt upprörd. Jag ropade efter kärlek! När jag bjuder in känslan att vara begränsad och den begränsande energin till mitt hjärterum löses de upp som en brustablett i vatten.
Att sträva efter frihet från en plats inom mig som är förbannad (som är i separation) kommer bara att leda till mer av det jag inte vill ha. What you resist persists. Det du gör motstånd mot består. En universell lag. Vi får aldrig något stöd i motstånd och reaktion.
Men om jag från hjärtat känner mig kallad att utsträcka frihet agerar jag ur Kärlek. Då faller alla försvar. Då gör jag inte motstånd, istället sprids kärlek. Fördömande upphör.
Efter att jag bjudit in begränsningens energi i hjärtat, går jag inte igång på begränsningar i och med coronaviruset längre. I frid iakttar jag dramat. Det jag kan göra är att möta andra människors rädsla genom att se sanningen i dem. Jag ser alla som redan hela. De kan inte attackeras eller attackera andra. Vi kan aldrig skada varandra. Det är egot som vill få oss att tro på sådant. Om jag ser andra som sårbara kroppar är det precis så jag kommer att uppleva mig själv. Med det inre seendet ser jag med något annat än kroppens ögon.
Vi kan välja tillit framför kontroll. Det finns en plan för våra liv. Det är skillnad på att verkligen leva och att kämpa för överlevnad. Om vi inte lever fullt ut - vad är det vi gör motstånd mot eller försöker skydda oss från?
Även om de jag möter vid fruktdisken i mataffären inte verkar älska mig tillbaka, där de stirrar på mig med rädda ögon, som om jag vore förenad med livsfara, så vet jag att de älskar mig, då vi alla är förenade i Kärlek. "Jag älskar dig", "du är helig", tänker jag och strålar ut min kärlek till alla från hjärtutrymmet.
Min sanning är att vi inte behöver gå runt och skydda oss från ett hot (virus eller annat) utifrån. När vi möter och omfamnar rädslan upphör behovet att skydda sig.
Att försöka kontrollera livet, vara i överlevnadstillstånd, är för mig att vara levande död. Jag är så tacksam att jag funnit sätt att välja Livet fullt ut och att följa min sanning.
Tack till Susanne Billander för fenomenal guidning! Du är i sanning en Lärarnas Lärare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar