När jag känt mig besviken på en partner eftersom jag känt mig avvisad och oälskad, har det alltid varit en spegling av hur besviken jag varit på mig själv för att jag (skenbart) lämnat den villkorslösa kärlek som är min sanna essens.
Det är jag som projicerar. Jag är själva projektorn. Jag skapar hela min värld. Det som finns i sinnet är det jag ser utanför mig. En film om separation. Egot är det falska själv som livnär sig på separationstankarna.
När jag vilar i mitt öppna hjärta, när jag har kontakt med Kärleken inom mig skrattar jag bara åt egots spel. Allt är ju kärlek, så vad är problemet!? Jag skrattar idag dagligen åt det drama som utspelas i vår värld.
I den skenbara separationen splittrades sinnet och vi varseblir nu en värld av motsatser, motpoler. Vi tror felaktigt att motsatser existerar åtskilda från varandra, men de är sidor på samma mynt, och utan den andra sidan finns inget mynt. Den feminina och maskulina energin är exempel på sådana motsatser.
Den feminina energin spelas till största delen upp genom kvinnorna på vår planet och det maskulina genom männen. Det hela är som en stor teater, där vi får se egots charader i denna "gudomliga komedi".
Innan dualismen fanns bara ett-het, eller helhet. Det enda som fanns var allt, inget var uppdelat i manligt och kvinnligt, dag eller natt och så vidare. Vi led ingen brist, och kände därför ingen rädsla.
Men där vi nu tycks befinna oss upplever vi oss vara människor som är varandras motpoler, vilket förstås är en illusion, eftersom inget kan vara åtskilt från Kärleken/Gud. Men eftersom vi har fri vilja och ville uppleva hur det är att själva vara "gudar", blev vi inte hindrade, men vi har hjälp inifrån att hitta vägen tillbaka Hem när vi söker det.
När jag tonar in på det separationsdrama som utspelas mellan kvinnor och män får jag bilden av ett fikon, där den feminina energin är själva frukten inuti, och den maskulina är skalet. Tillsammans, i enhet, upplever de balans och kärlek. De är ett, och känner ingen separation mellan sig. Alla har vi båda dessa energier inom oss. Dock framträder det feminina generellt mer genom kvinnor, och det maskulina ses ofta tydligare hos män, även om undantag finns. I varje partnerskap (oavsett könstillhörighet och sexuell läggning) ser vi motpolerna feminint och maskulint.
Det sägs ju att det var Eva som bjöd Adam frukt. För att äta ett fikon behöver det skalas, vilket är symbolik för själva separationen. Genom att ta ur frukten ur skalet, ur enhet, och endast bjuda sig själv, det feminina, i förhoppning att han skulle älska henne som en gudinna, förlorade både Adam och Eva kontakt med Källan. Här gick det åt pepparn kan man säga...
Utan fikonets skal upplever sig det feminina oskyddad, och det maskulina känner sig förstås väldigt tom, som att det mest väsentliga i livet fattas honom - självaste innehållet är ju borta!
Den kollektiva feminina energins bekännelse och bön
Jag ville bli dyrkad av dig, du maskulina energi, att du skulle älska bara mig och ingen annan, jag ville vara allt för dig. Jag ville vara din Gud. Ibland tror jag mig ha nått dit under den första förälskelsen, men den första euforin faller alltid i spillror efter en tid. Det känns mer som att du älskar det du får genom mig - inte mig. Ofta känner jag mig utnyttjad, som att du vill ha något ifrån mig istället för att ge mig kärlek.
Jag är så ledsen, jag vill bara känna att du bryr dig om mig, om mina känslor och omfamnar mig, tar mig på allvar. Inom mig bär jag sår efter att ha blivit kränkt i ord och handling, och från när män attackerat mig och mina förmödrar. Jag skulle kunna skriva en bok om alla nedsättande kommentarer jag hört.
Jag känner mig så besviken över att du inte tar emot mig och omfamnar mig när jag känner mig ledsen och utsatt. Jag längtar efter ditt beskydd, att du ska omsluta mig.
Att stå ensam, oskyddad, och bli attackerad har gjort mig hård. Min mjukhet är gömd under ett självskapat maskulint skal, för att överleva. Därifrån attackerar jag dig i min besvikelse. Jag berättar för dig hur du inte håller måttet, hur du inte duger. Hur konstigt det än verkar så ropar jag efter dig! Jag saknar dig!
Jag är så rädd för att inte duga åt dig. Jag är rädd för att du ska lämna mig, så ofta anpassar jag mig och underordnar mig dig, trots att jag då förlorar din respekt.
Jag längtar efter att mjukna igen, vilket jag kommer att göra när du visar att du stannar kvar och ser mig som en del av dig själv. Jag vill verkligen kunna lita på dig.
Jag ber om att sluta vara rädd och välkomna dig in i min värld igen, som den omslutande famn jag vet att du är.
Den kollektiva maskulina energins bekännelse och bön
Jag känner mig avskuren från dig, feminina energi. Det känns som du lämnat mig, och att jag inte når fram.
Jag behöver dig för att känna kärlek. När du håller mig och är i kontakt med ditt öppna hjärta vill jag inte vara någon annanstans i hela världen.
Att bli kritiserad av dig, att stå utanför din kärlek, är ett snurrande helvete av kaos och panik. Ett inre stormväder jag inte visar. Jag blir livrädd när du visar hela känslospektrat. Rädslan för att förlora kontrollen blir ibland stor och stark, och när smärtan tar över mig har jag gett mig på dig. Mitt självhat över att inte duga åt dig har jag många gånger kastat på dig.
Egentligen saknar jag dig så mycket, vår enhet.
Att inte nå dig, och det gudomliga du bär, göder min känsla av ofullkomlighet, som jag tyvärr många gånger projicerar på dig. När det känns som du undanhåller mig de bästa gåvorna har jag försökt ta kontroll över dig, och ibland på det mest hemska sätt. Jag har känt mig svag och underordnad när jag inte haft din kontakt. Trots att jag vet att det är fel har jag ibland roffat åt mig av dig, som om smärtan i mig tyckt att en sådan kontakt är bättre än ingen alls. En känsla av maktlöshet har då tillfälligt stillats, för att sedan återkomma ännu starkare.
Eftersom jag inte lyckas nå dig har jag gjort dig till min fiende när jag egentligen älskar dig.
Jag ber om att få känna mig viktig för dig, att få vara din hjälte. Det finns inget bättre än att se dig stråla av kärlek - bara då känner jag mig hemma.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Idag hör vi många historier från både män och kvinnor där de delar sin rädsla, hur de lider av att vara offer för vad det andra könet gjort mot dem. Det är så uppenbart hur vi alla bara ropar efter kärlek. Vi vill skuldbelägga varandra, vi vill att den andra ska se vad de gjort oss genom att skrika ut vår smärta. Men två parter som skriker ut sin smärta på varandra och där båda ropar efter kärlek leder inte till något varmt möte.
Den som känner sig som offer upplever att det finns en förövare, mobbare eller smutskastare utanför sig själv. Men det är en gåva att vi har mötts, attraherat in varandra, även om själva mötet upplevts negativt. Det är Livet självt som bjuder in till att återfinna enhet - om vi väljer att transcendera egot.
När en kvinna skriker ut sitt lidande över att ha blivit utsatt kan hon tyvärr inte räkna med så mycket stöd utifrån (och nej, jag räknar inte "stödet" från alla andra hämndlystna kränkta kvinnor). Det hela är enkelt. Hon upplever brist, känner sig oskyddad (hon tror på attack) och det är den tanken som skapar själva attacken på henne. Orsaken finns alltid i sinnet.
Själva separationsidén skapar hela scenariot.
Kvinnor har aldrig övergett mannen och mannen har aldrig försökt jaga henne tillbaka genom olika former av kontroll.
Det är vi som skenbart lämnat vår Källa, och i rädsla för straff, har vi projicerat all vår rädsla till något utanför oss. Eftersom vi känner oss utanför Kärleken tror vi att det är mannen/kvinnan som är orsaken till att vi lider eftersom det främst är mellan man och kvinna (om det är ett heterosexuellt scenario) vi upplever det vi kallar kärlek.
I stället för att lägga vår (inbillade) skuld på partnern eller det andra könet, behöver vi blicka inåt och förlåta vår egen känsla av skuld för att vi lämnat Gud/Kärleken. Det finns ingen utanför oss som tagit Kärleken ifrån oss.
Vägen Hem är att möta och omfamna alla de gånger vi lämnar vårt öppna hjärta och gått tillbaka till separation. Att balansera de maskulina och feminina energierna inom mig leder till att jag slutar triggas av det jag möter i min omvärld. När det feminina och maskulina inom oss förenas känner vi oss hela från insidan och ser helhet och frihet i världen där egot vill sälja oss splittring och begränsningar.
Varje händelse där du upplever att du lämnar dig själv (Kärleken i dig) är ett rop på hjälp. Vare sig du tycker att ropet kommer från dig själv eller någon annan så är det alltid ditt eget rop efter kärlek. När du lämnat Kärleken känner du genast smärtan. Vi får komma ihåg att det är separation vi lider av och minnas att det inte är någon annan som gjort oss illa. Vi kan svara på ropet genom att bjuda in känslorna. Känns det svårt kan man få hjälp genom terapi, där terapeuten genom sina frågor når det undermedvetna och håller närvaro för allt att bara vara som det är.
Vi behöver inte fortsätta anklaga varandra. Innerst inne älskar vi varandra. Detta betyder förstås inte att man ska fortsätta umgås eller leva med någon som gör en illa. Avlägsna dig från personen, ta hand om ditt eget hjärta och förlåt. Minns att separationen aldrig har hänt, att det alltid är dig själv du förlåter, och du befriar dig från urgammal smärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar