"Din uppgift är inte att söka efter kärlek utan att enbart söka och finna alla de barriärer inom dig själv som du har upprättat mot den." (En kurs i mirakler, textbok kap 16)
I förra inlägget skrev jag om kontroll, och hur jag omfamnade denna energi. Som ofta när jag gör inre arbete likt detta kommer ofta en mer fysisk, yttre hjälp efteråt, för att verkligen få de gamla emotionerna att vibrera färdigt.
I lördags vaknade jag med ett grått brus inuti. Som ett knastrande moln, innan åskvädret. Jag borstade tänderna, kände molnet, erkände att det var där. Barnen var omkring mig, flera röster talade samtidigt. Det grå blev kantigare, spetsigare, som taggtråd runt hjärtat. Jag stod vid köksbänken och diskade, noterade hur bruset inuti blivit större sen jag vaknade.
"Mamma.... Mamma! Maaaaaammma...!? Mammaaaaa!!!"
"Ja?"
"....."
"Ja? Du frågade efter mig?"
"Va? Eeeeh...."
"Ville du något?"
"Jag glömde bort."
Det grå molnet började föreslå elaka svar, men jag valde att använda fraser ur En kurs i mirakler istället. Det blev förvånansvärt lugn och stilla inuti när jag upprepade dem inom mig. Så lätt det gick! "Jag har frid" resulterade genast i en blank fridfull känsla inuti.
Förmiddagen löpte på utan några större fadäser. Vi gick ut i aprils vinterkyla och ett barn klädde sig i endast regnjacka och jeans. Bruset skrapade igenom friden och högg barnet med några taggiga ord. Det grå molnet fick tyvärr alldeles för mycket talutrymme när jag ser i backspegeln. Men jag gav inte upp. Jag kände in min inre kärna och bestämde mig för att stanna där. "Jag har frid, jag är Kärleken Själv", upprepade jag tyst för mig själv.
Jag visste att jag utmanade mig själv när jag valde att ta med tre barn till IKEA en sådan här dag. Men det skulle ske. Som om det var förutbestämt. De ärenden jag hade gick ändå rätt smidigt, och vi hade det ganska trevligt, om vi bortser från att minstingen högljutt krävde att få gå till lekhörnan under hela den kvart vi fick vänta på återköpsavdelningen. Han bestämde sig senare för att försvinna på sängavdelningen, men jag noterade att jag aldrig blev orolig. Däremot blev jag sur, eftersom han lovat att inte springa iväg från mig. "Men jag ville bara ta en liiiiten spring-runda, mamma!", var hans förklaring när vi slutligen hittade honom.
Jag var ganska lugn efter IKEA-besöket, men trött, som efter en lång arbetsdag. Då passar det väl fint att ta med några lika trötta barn på stora Coop? IKEAs bistro var stängd och vi behövde mellanmål. Utan att gå in på några detaljer började det knastriga grå göra sig påmint igen. Inne på Coop brusade det inom mig som en gammal teve med myrkrig på hög volym. Jag hörde mig själv säga otrevliga ord, och genast tänkte jag förstås riktigt otrevliga saker om den otrevliga mamman jag var.
Det var dags att åka hem. Vi åt äppelchips på bussen mellan busiga leenden, och sedan kvarstod en halvtimmes promenad genom skog. Skogen är vacker med urgamla krokiga träd. När vi klev av bussen pepprade himlen hagel i våra ansikten, men på skogsstigen strilade solens strålar ned på oss mellan trädgrenarna. En idyllisk bild. Men mamman hade ett grått moln över bröstkorgen och för tillfället glömt sin fridfullhet. Hon ville inte plocka med sig en skog av pinnar hem till balkongen eller stanna och titta på varenda grankotte eller blåsippa. Inte då. Samtidigt fick jag dåligt samvete för det.
Jag älskar ju mina barn och jag älskar att vara deras medupptäckare! Bland det bästa jag vet är att upptäcka omvärlden genom ett barns ögon. Men nu var jag förlorad. Helt slut. Redo att ge upp.
Efter en hel del filmmys följt av hemlagad middag var alla nöjda. En stund. Sedan brakade helvetet lös på riktigt. Egentligen var det kanske inte så farligt. Men ett av barnen betedde sig helt oberäkneligt plötslig. Gjorde krokben, spottade och förstörde. Ett annat barn blev förstås offret. Det hela var en riktig fars och jag undrade vad som hänt, vad hade flugit i mina barn? En stilla viskning sa att det var dags att förlora kontroll på riktigt. Men jag lyssnade inte fullt ut, utan började istället försöka hålla kvar kontrollen över mitt barn som betedde sig totalt okontrollerat. Jag var allt annat än lugn. Inuti rasade något som bäst skulle kunna beskrivas som panik. Det kändes som jag var på väg att bli galen.
På något sätt fick jag ändå barnen i säng utan katastrofer, och de somnade snabbt.
Jag låg stilla kvar och visste att jag hade något att möta och omfamna inom mig. Med slutna ögon såg jag för min inre syn hur mitt yngsta barn sköt pilar på mig, rakt mot hjärtat. Hans blick lyste av ren kärlek och jag låg kvar och bara lät honom krossa skalet kring mitt hjärta. Jag såg hur han hjälper mig att ta bort de barriärer jag upprättat mellan mig och Kärleken. Istället för att möta och omfamna hans gåvor har jag gjort motstånd. Nu släppte jag äntligen motståndet och lät mig själv släppa kontroll. Jag såg att kontrollen handlat om att skydda hjärtat. När hjärtmurarna sprack gjorde det fysiskt ont i bröstet och jag såg hur ett rosa sken strålade ut, skira rosa hjärtan svävade ut som såpbubblor och kärleken bara växte. Men mitt bland alla hjärtan hoppade också en liten svart djävulsliknande varelse omkring. Den gjorde mig förstås nyfiken. Vad var nu detta?
Vid en första anblick såg den svarta krabaten ut som en arg liten djävul, men när jag närmade mig såg jag att det var ett barn. Ett barn som var galet arg. Hatisk. Det sprutade grå blixtar ur barnet. Detta var alltså källan till det grå bruset, och barnet var förstås jag själv. Efter att hon slutat skrika ut sitt hat mot mig och jag hade försäkrat henne en lång stund att hon kunde lita på mig berättade hon i bilder hur hon börjat hata sig själv när hon mött stängda hjärtan. Hon stängde sitt eget hjärta för att inte bli sårad mer. Sedan dess har hon varit den gråsvarta väktaren av mitt/hennes hjärta, vars vibration mina barn så pricksäkert nosat upp. Nu var det min uppgift att släppa in henne i mitt hjärta.
Jag behöver inte stänga till hjärtat mer. Att göra det är att fängsla min känslighet och den utsträckande Kärleken. Men nu när jag släpper Kärleken fri försvinner också behovet att skydda mig själv. Känsligheten blir en styrka!
Endast i en upplevd känsla av separation trodde jag att jag hade något att skydda. Så länge jag försvarar mig attackeras jag. Så länge vi upprättat försvar mot Kärleken kommer vi attrahera in människor i våra liv som kan hjälpa oss att riva våra murar.
Hur många av oss så kallade högkänsliga själar går runt med hjärtmurar och triggas av "yttre hot"? Vad händer när vi energimässigt möter dessa "hot"och attacker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar