När jag vilar inåt, tar kontakt med mitt hjärta, ser jag en vit flammande eld. Ju mer jag uppmärksammar den, desto större och starkare växer den sig.
Härifrån kan jag välja att leva. Här är medvetenheten. Närvaron. Inget behöver vara annorlunda när jag vilar i de inre lågorna. Vad jag än gör, i vardagen, vilka människor jag än möter, kan jag vila i hjärtat.
Mitt barn ser på mig med rådjursblick. Det är något som fattas henne. Jag känner smärtan och sorgen, som om den vore min egen. Det kommer tankar att det är mitt fel. Egot viskar hatiska tankar att jag är oduglig som förälder. Men jag bara stannar kvar i hjärtat, möter både barnet och mig själv i närvaron. Allt får finnas. Jag behöver inte göra något. Jag upplever ett möte. Flickan blir sedd och hörd, och jag låter skuldkänslorna få komma hem till hjärtat. När jag bjuder in dem till den flammande elden upplöses de som om de aldrig funnits. Hela tiden har jag kontakt med hjärtat och det blir då lättare att möta andras smärta samtidigt som jag transformerar min egen.
Detta är att leva inifrån-och-ut. Vi vet då att vi redan har allt, och genom att utsträcka det vi har inom oss upplever vi att vi ständigt fylls på, inifrån. Vi förstår att den tidigare bristkänslan inte var verklig. Den uppkom för att vi inte hade den inre kontakten.
När vi lever utifrån-och-in tror vi att vi behöver fyllas med någonting utifrån. Men hur vi än matar det tomma hålet, det hungriga spöket, uppnår vi aldrig det vi innerst inne söker.
Bebo kroppen. Stanna där. Var i kontakt med hjärtat. Känn elden. Låt den växa, låt den brinna. Ta med din eld ut i världen och se den också i andra. Låt era lågor förenas. Känn skillnaden i att utsträcka elden i hjärtat jämfört med att vara utanför kroppen och febrilt söka efter något att fylla den med.
När vi inte är i oss själva - när vi är utanför, det vill säga i separation från oss själva, tror vi felaktigt att vi behöver något att fylla oss med för att få bort bristkänslan. Det tomma hål vi upplever när vi inte vilar medvetet i oss själva gör att det separerade jaget söker sträva efter att få något utifrån, så som bekräftelse, shopping, spel eller vad det nu kan vara. Allt vi söker få eller göra ifrån en känsla av brist kommer bara att skapa mer brist. Det hungriga spöket vill ha mer. Vi strävar efter framgång och att nå ett mål någonstans i framtiden när vi redan är Hemma, nu.
När vi medvetet vilar i hjärtat är vi beredda när vi serveras livets små lektioner. Vi kan hantera dem kärleksfullt utan svåra utbrott.
Vi vet att allt vi upplever som brist kommer från den del av oss som känt sig utanför, separerad. Det enda vi behöver göra är att vila i hjärtat och låta den som känt sig separerad komma hem.
I den här världen utspelas separationstanken i en oändlig mängd scenarier. Men eftersom vi inte kan separera oss från oss själva och vår Källa så är alla upplevelser av brist en slags dröm. Att vi tror på brist gör att vi upplever att något kan tas ifrån oss, att vi kan bli attackerade och förlora. Vi tror att vi kan skada andra. Vi tror att kroppen kan bli sjuk och dö. Jag drömmer att jag blir gravid och föder barn. Barnet separeras från min kropp. Barnet måste obönhörligt lämna det trygga livet i livmodern och börja leva utanför.
Alla fysiska åkommor. Allergi, spruckna fingertoppar, reumatiska tår... De beror inte på något utanför mig. Det är inget "där ute" som orsakat mig något. Smärta är min egen föreställning.
Ett av barnen ringer från sin pappa och är ledsen. Jag noterar känslorna i mig, tankarna och känslorna som tror på en separation mellan oss. Det kommer en mängd förslag på vad jag i det yttre behöver göra för att undvika att barnet ska vara ledset och att jag ska undvika känslan av skuld. Men jag vilar inåt, känner känslorna, och ser vad det handlar om: ytterligare ett separationsscenario som vill komma hem till mitt hjärta. Det är ju bara jag som kan svara på ropet efter kärlek. Rusar jag runt i det yttre för att försöka undvika smärta är det samma sak som att be om mer smärta.
Orsaken finns alltid i sinnet. När vi vilar medvetet med allt hämtar vi hem all känsla av separation. Den som upplevt separationen - den förlorade sonen - kan äntligen uppleva sig ett med Sig Själv.
Allt är en inbjudan att få komma hem - de bristtankar vi trott på, all känsla av skuld. Vi har aldrig lämnat vår Källa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar