På morgonen satt en svart koltrast och plirade länge mot mig från balkongräcket. Som om den ville säga mig något.
"Koltrast. Turdus merula (fågel)
Du kommer att upptäcka nya sidor hos dig själv. Min gåva till dig är förändring och förnyelse." (Ur Djurens Språk av Solöga)
Jag har tagit mig igenom ännu en vinter. Den har trots allt inte varit tung, förutom att jag ledsnade på mörkret mot slutet.... precis innan det vände! Det är väl så det sägs: Det är som mörkast före gryningen.
Mörkret under småbarnskaoset var något helt annat, med nattvak, blötsnö och långa vab-dagar i januari. Ensamhet, sömnbrist och för lite pengar på kontot. Ärtsoppa och böngryta med ris. Te och knäckebröd. Barnvagnspromenader i många långa mil i lera, slask och på oplogade trottoarer. Jag har blivit mästare att manövrera barnvagn över knagglig is med djupa fåror. Visst sprack det ljusa livet igenom bilden av kamp emellanåt. Men så mycket till ljus var det inte eftersom jag trodde mig vara ensam med att ordna med allt. Jag litade inte ens till 50 % på att det fanns något större som alltid bar mig.
Idag ler jag mot den jag var, med kärlek. Jag gjorde så gott jag kunde då. Precis som vi alla gör. Jag behövde gå igenom vissa saker, det ser jag. Hur skulle jag annars kunna börja söka efter något annat sätt att vara, tänka och fungera - om jag inte upplevt livet som svårt?
Nu har jag en helt annan känsla i mig, där jag ser livet som ett stort äventyr - varje dag! De mörka vintrarnas tid är över. De senaste dagarna har jag ägnat åt att städa bort den sista lilla vinterkänslan som dröjt sig kvar. Avslut och nystart pågår samtidigt, i samma punkt där jag just nu befinner mig. Gamla kläder åker ut, kroppen har städats med en vattenfasta, men viktigast av allt är den städning som sker i sinnet - jag förlåter och släpper gamla föreställningar.
Det är så skönt att ha slutat söka trygghet i yttre ting och människor. Verklig trygghet kan aldrig uppnås hur mycket jag än omger mig med, vare sig det är saker, ekonomiska medel eller hundratals vänner.
Jag har två fantastiska arbeten - som inte ens känns som jobb! De är mer som en rolig, äventyrlig lek där jag upptäcker nya saker varje dag.
Jag vet att jag - och vi alla! - är Kärleken Själv. Vad mer kan en människa önska?
"Jag är inte en kropp. Jag är fri." (Ekim)
Men att ta hand om och älska min kropp (som är det fordon jag har här) och göra det jag älskar befriar mig ännu mer. Jag upptäcker mer och mer hur det är att leva bortom måste, borde, skulle... Bara för att vi lever i en slags drömvärld/illusion är det inte klokt att sluta ta hand om sin kropp. Jag väljer att äta för att leva, istället för att leva för att äta. Det är lättare att vara närvarande om jag finner en balans mellan aktivitet och vila. Att ge kroppen för mycket mat, kaffe eller vin är inte fel, men det kan döva eller speeda mig och tillfälligt ta bort mig från närvaron. Jag ser till att vila i den medvetenhet som jag är, håller mig i "hjärtats våning" i kroppen, och undviker att snurra med i tankerallyt. Att göra så är att låta Kärlek flöda igenom mig... då hittar jag ständigt kärleksfulla svar, har mest bara roligt, och jag vill aldrig, aldrig, aldrig gå tillbaka till ett annat sätt att fungera.
Vi är så oändligt älskade allihop. Det är separationen från hjärtats närvaro som får det att kännas kallt och ensamt.
Jag välkomnar resten av livets mirakulösa äventyr!
Följande kort fick jag upp tre gånger i rad idag!
Det är dags att fira! Vare sig det är en inbjudan på väg eller ej - så firar jag livet!
Frihet är.
Kärlek är.
Trygghet är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar