Hur räcker jag till som förälder?

Frågan är felställd. Jag är varken tillräcklig eller otillräcklig. Jag bara är. Egot älskar att gotta sig i hur jag mår när jag glömmer bort vem jag är, när jag förlorar mig i tankar på att jag inte räcker till för alla barn. Hur kan en ensam förälder tillfredsställa alla behov hos varje barn, när hon har flera?

”Inga behov kommer att lämnas otillfredsställda om du lämnar dem alla till Honom Vars funktion det är att tillfredsställa dem. Detta är Hans funktion, och inte din. Han kommer inte att tillfredsställa dem i hemlighet, för Han vill dela allt som du ger genom Honom. Det är därför Han ger det.” (En kurs i mirakler, kapitel 16)

Varje morgon när jag vaknar kan jag bestämma mig för om jag vill lämna över dagen till Gud eller om jag ska förlita mig på mig själv (det lilla jaget). Jag kan låta Honom ta hand om mina barn, genom mig. Men då måste jag låta mig ledas. Jag vill inte längre låta förutfattade meningar och egots rädsla styra min dag, eftersom det är ett smärtsamt sätt att leva på.

När jag låter mig ledas genom varje liten sak som skall genomföras i familjelivet blir det lite som att surfa. Intensivt medveten, med förankring inåt vet jag hur jag ska vända mig, föra kroppen... Jag finner svar på allt som behöver besvaras. Jag är ett med den inre kompassen. Omedelbart vet jag när något är ”ja” eller ”nej”: ”Nej, jag vill inte att du leker med vatten och båtar i hela badrummet, bara i duschen.” ”Ja, du kan ta jackan, men då behöver du ta på dig täckbyxorna också", "Nej, jag vill inte läsa saga just nu, men fråga mig gärna efter maten". Jag säger inte längre ”ja” när kompassen tydligt visar ”nej”. Hur ofta säger vi inte ”ja” bara för att vara snälla eller för att försöka undkomma konflikt? Vad skulle andra tänka om oss om vi sa ”nej”? Eller tvärtom: Hur många föräldrar säger bara ”nej” på automatik, med förutfattade meningar som grund (”Hur skulle det bli om ungen fick göra som han vill hela tiden?”, ”Här gäller det att visa vem som bestämmer!”) – utan att verkligen känna efter inåt vad kompassen säger?

Många gånger blir det rörigt, om man ser situationen utifrån, när flera saker händer samtidigt. Ett barn spiller en halv kanna vatten samtidigt som ett annat berättar om en viktig händelse i skolan och den yngste upprepar: ”mamma, mamma, mamma, mamma!” i mitt öra. Så ser det ofta ut hemma hos oss. Men när jag lämnar över märker jag att jag inte behöver bli frustrerad eller fräsa åt barnen att de ska prata en i taget. Jag finner lugnt den väg som blir mest kärleksfull för oss alla. Ibland blir jag sträng och bestämd för att jag behöver det, och ibland häpnar jag mest över de ord som kommer ur min mun. De kommer inte från mig själv. Som om lösningar bara ges till mig och jag ska leverera dem. Prioriteringar försvinner, saker bara görs i en ordning som gör egot alldeles bortkollrad.

När jag vilar medvetet i mig själv försvinner tid och rum och barnen blir klara för kvällen utan tjat och gnat. De förvandlas till tigrar och badar i snö på balkongen medan jag diskar undan och borstar tänder mitt i leken. Det går som en dans. Och blir någon arg och ledsen så får hen vara det! Det lugnar sig ofta snabbt när vi är i flödet!