Vi är varken misslyckade eller lyckade

Det har rätt länge varit klart för mig att mitt självvärde inte ligger i något jag gör eller äger i den yttre världen. Jag har skalat av flera lager där jag suttit fast, där egot skapat identifikation.

Men genom att följa hjärtat har jag nyligen fått upp ännu djupare nivåer av att inte vara värd.

Mitt värde skapas inte av att vara någon i världen eller vad jag gör för andra. Jag är helt bortom detta. Jag är inte mer värd för att jag får bekräftelse och uppskattning.

Jag har tidigare mött motsatserna misslyckad och lyckad, men precis efter flytten kommer de upp för en repris. Jag får upp ord jag tagit för sanningar, sådana som lagrats djupt inom mig. Nu synar jag dem, mening efter mening. Jag ser hur jag omedvetet fortfarande till viss del försökt undvika att vara en misslyckad person.

Jag tar fram ett papper och delar upp det i två spalter. Den ena spalten döper jag till ”misslyckad” och den andra ”lyckad”. Under rubrikerna skriver jag in det som hör till kategorin ”misslyckad”. Där hamnar sådant som ”skulder”, ”ger barnen trauman”, ”kraschade relationer” och så vidare. Under ”lyckad” hamnar sådant som ”fint hus”, ”mycket pengar”, ”glada barn”, ”rent och snyggt”, ”ett bra jobb”.

Jag häpnar över det jag skriver ner. Strävar jag fortfarande omedvetet efter detta? Om barnen är glada, är snygga och har ett fint hus med pool och hammock så betyder det att jag är en lyckad person och då är värd något! Jisses…. Är det detta vi människor lever efter? Är det vad vi programmerar våra barn med? Det känns dock inte så starkt i mig, men när jag reser inåt (och laddar ur motsatserna med mina inre verktyg) ser jag att de bottnar i en underliggande regel jag har: ”Jag får inte skada mina barn – det är det värsta som finns.” Det är som att jag lever hela mitt liv efter detta: ”Jag får inte skada barn.”

Jag vänder på det och ser att jag är här för att nära och ta hand om barn. Det gäller inte bara de barn jag har under mina vingar här hemma eller på förskolan. Det gäller även vuxnas inre barn. Det är min uppgift: att hela mitt eget och andras inre barn. Jag är här för att befria barnen.

Men - det är skillnad på att kämpa mot att barnen ska traumatiseras eller skadas, så att det lilla jaget inte ska känna sig misslyckad eller slippa känna sina egna sår, och att arbeta för att hela mig själv och andras inre barn. Om jag kämpar för att känna mig värd genom att sträva mot kategorin ”lyckad” kommer jag garanterat inte att hjälpa mina barn. Jag kommer bara att vilseleda dem genom att visa att det är viktigt att sträva efter mål där ute.

En helad person för inte sina trauman vidare till sina barn. En vuxen med ett fullständigt mött och älskat inre barn fortsätter att bara sprida kärleken vidare.

Men jag kan inte göra det på riktigt om jag drivs av en rädsla som grund. För att befria någon måste jag redan se henne som fri. För vi är ju alla redan Hemma. Jag är här för att påminna andra om att ”Någon vandrar tillsammans med dig Som varsamt besvarar alla dina rädslor med detta enda barmhärtiga svar: 'Det är inte så.' Han visar på alla de gåvor som du har, varje gång tanken på armod tynger dig, och talar om att Han är din Följeslagare när du varseblir dig själv som ensam och rädd.” (En kurs i mirakler, lektion 166)

Jag behöver först gå till Kärleken, och sedan verka i världen. Inte tvärtom: att verka i världen för att få kärlek!

Leva Som Kärlek. Kärlek är ju vad vi redan är!