Helig förening

En dryg månad efter följande healing har jag äntligen slutat hosta. När det gick som djupast tappade jag rösten totalt och fick en djup skällhosta, som när det lilla barnet får krupp. (Symtomen är återhämtning av en upplevd konflikt.)

Föreställ dig att ditt sökande är över och du är hemma i dig själv. Inget spel. Ingen dramatik. Inget runner/chaser-scenario. Allt är balans inuti, även om känslor rivs upp ibland, så är jag den där vippdockan som är rund i botten. När hon slås omkull ställer hon sig genast upp igen. Så har det verkligen inte alltid varit.

Lite före jul lyssnade jag på en guidad meditation på temat Self love– Divine partner – Sacred union. Det var mycket vackert, renande. Likt regnet grät jag, innan solen bröt fram. Gråten berättade om en längtan… En längtan efter det ouppnåeliga. Längtan efter sann kärlek och enhet.

På natten drömde jag om en man, som symboliserade en ”Divine Partner” eller ”The Divine Masculine”/min inre man, men han var med någon annan och verkade lycklig. Deras kärleksrelation var över, fick jag veta, men jag såg dem ändå tillsammans. Han och jag skulle vara tillsammans, men det var något som fortfarande inte var färdigt för att vi skulle kunna vara tillsammans helt och hållet. Något var uppenbart ”fel” på mig för att han skulle kunna välja mig fullt ut. Det här har tidigare varit ett återkommande scenario för mig, både i drömmar och i verkliga livet: jag är den andra kvinnan…

Det är ju så uppenbart att det aldrig handlat om den man som speglat mig. Det har alltid handlat om mig själv: att jag inte valt mig själv fullt ut.

Tungt av grus var mitt huvud under morgonen, andetagen tunga. Jag drog ett healingkort för att få klarhet. Kortet som ramlade ut var ”Deltagande” och handlade om samhörighet med andra, att jag nu var redo för det. Men jag kände mig inte riktigt där än… det var något som störde. Jag drog därför ytterligare ett kort och det som kom upp var ”Förtvivlan”. Kortet föreslog att hela dessa känslor från barndomen genom att bara låta dem få komma. Så jag lade mig på sängen och började genast gråta av förtvivlan efter mamma (som är symbol för Gud*). Jag stannade i min kropp och lät den släppa taget om övergivenhetstraumat (symbol för att jag själv lämnat Gud*). För mitt inre kom drömmen från natten upp och mer regn ville falla, en förtvivlan över att inte få vara i enhet med min gudomliga partner. (Egentligen känna enhet mellan de maskulina och feminina energierna inom mig).

När jag släppt ut all förtvivlan förändrades drömbilderna inom mig! Min inre man och kvinna var nu verkligen förenade! Den första kvinnan bleknade och föll ur bilden. Nu fanns inte längre någon ”första” eller ”andra kvinna”. Det fanns bara jag och denne man, förenade som ett. Jag testade att försöka lämna honom, kliva ur bilden, men det gick inte! Vi var i total enhet! Samma sak med min mamma, jag fick en bild av en nöjd bebis på mammas bröst. Bilden utstrålade bara enorm kärlek. Här började jag hosta rejält, och såg kopplingen till den krupp jag hade när jag var liten och ensam på sjukhus.

Jag vilade i känslan av enhet en stund, och när jag kikade in på mig och min inre man ännu en gång, märkte jag att min energi nästan ville sluka honom. En sida av mig var så svulten på kärlek att hon hängde sig fast som en parasit! Jag gick in i denna känsla och såg hur jag i min upplevelse av brist trott mig behöva roffa åt mig för att få. Jag grät ut även denna känsla och förlät mig själv: ”Jag förlåter mig själv för att jag trott mig behöva roffa åt mig för att ha, jag förlåter mig själv för att jag trott mig behöva ta det jag redan har”. Enheten mellan mig och min partner blev nu helt ren igen, innan jag noterade att det fanns en mörk skugga i mig också. En skugga som ville spela död. Det här var den del av mig som känt sig attackerad av män, och därför lagt sig ned och spelat död.

Jag gick in i den svarta skuggan och kände stelheten och sorgen. Jag förlät alla män som dök upp, en efter en: ”Jag förlåter mig själv för att jag använt X till att attackera mig själv.”, och slutligen män som enhet: ”Jag förlåter mig själv för att jag använt män till att attackera mig själv.”

Enheten med min inre gudomliga man är nu total inom mig. I min feminina kraft vilar jag nu inom mig, håller kontakten med Gud*, varje dag, varje stund, och påminner mig själv när jag glömmer.

Jag vilar i Gud*. Ske Din Vilja.

Detta vilande är ljuvt, lugnt… som ett stort fält eller ett djupt hav under mig där jag bara har ro och kan vara mig själv!

Efter healingen tog jag promenad över åkrar, in mot skogen. lätt. Hjärtat var ändå tungt. Jag hade en känsla av att en person tänkte på mig. Tankarna på personen, och ett par människor till, gav mig ingen ro. Det var dags att förlåta.

Lutad mot ett träd förlät jag allt som var redo att komma upp:

”Jag förlåter mig själv att jag använt X till att attackera mig själv.”

”Jag förlåter mig själv för att jag, genom X, behandlat mig själv som ett hjälplöst offer.”

”Jag förlåter mig själv för att jag, genom X, avvisat mig själv.”

”Jag förlåter mig själv för att jag använt X för att behandla mig själv hjärtlöst.”

”Jag förlåter mig själv för att jag använt X för att avvisa mig själv.” osv

Jag kände mig mycket lättare efteråt.

Vilan i mig själv djupnar och även om livet utmanar då och då, stannar det inre djupa lugnet kvar.

Jag är så tacksam för att ha nått hit och få att guida er som också vill finna mer balans, lugn och frid.

Du är varmt välkommen om du känner dig redo för en guidad session på ovanstående tema, eller om du har en känsla av att ett samtal med mig är nästa steg på resan Hem till Dig Själv – den du är bortom de programmeringar du samlat på dig i livet.

 

*Det har varit en process för mig att kunna använda ordet Gud. Det har haft så mycket laddningar i sig, på flera plan. Men för mig är ”Gud” detsamma som ”Kärleken”, ”Källan” eller det som många använder: ”Universum”.