Att våga är att förlora fotfästet en stund

”Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv.” Søren Kierkegaard

Jag står mitt i den nya lekparken med barnen. Den yttre världen snurrar omkring mig med sin sorglöshet, pigga barn med gäspande föräldrar i släptåg. Björkar vispar hjälplöst med de tunna grenarna mot himlen. Jag tar fart på en gunga medan regnet piskar mig i ansiktet. Ett slukhål har öppnats inuti, men jag ler mot barnen, mina älskade. Jag vill att de ska känna kärleken i sig. Allt annat gör för ont.

Vi är helt nya på denna plats. I den nya lägenheten står flyttkartonger staplade i farligt höga torn. Allt överflöd av saker och möbler spränger i huvudet. Det svider i ögonen.

Livet har ryckt mattan och jag behöver låta mig själv falla, in i detta slukhål. Det vet jag. Men inte nu. Inte med alla barnen omkring mig. Jag klipper med ögonen, vilar i meningen: ”Jag är hemma. Rädslan är främlingen här.” (En kurs i mirakler, lektion 160)

Jag vet att jag är precis där jag ska vara. Det är ingen tvekan om den saken. Jag har följt mitt hjärta, min inre kompass. Att börja gå i pilens riktning är det bästa jag gjort. Jag är stolt över mig själv. Senaste halvåret har yttre trygghetsnät lösts upp. Det var inget ”det lilla jaget” valde. Livet kallade mig med vänlig bestämdhet: ”Det är ditt liv, ingen annans…”

Ensam, på darriga ben, ska jag nu bygga upp ett nytt, eget liv. Nyskild, i en liten lya där många av de gamla ägodelarna inte ryms. Som om jag bett att få svar på frågan: ”Vem är jag utan det jag identifierat mig med i den fysiska världen? Vem är jag utan alla saker? Vem är jag utan min gamla familjestruktur?”

Jag har klivit långt utanför trygghetszonen och gör upp med många förutfattade meningar om hur ett familjeliv ska se ut, hur barn ska ha det. Innan flytten laddade jag inte bara på med inre arbete, jag sökte också yttre stöd från andra: jag läste på om hur japanerna klarar sitt trånga boende (de kan bo sex personer på 30 kvm!), och hämtat inspiration från människor i så kallade tiny houses. Dessa berättelser gav mig hopp, och jag fick en plan till mig hur jag skulle skapa plats åt oss alla.

Barnen åker till sin pappa och jag blir ensam kvar i kaoset. Jag sluter ögonen, lägger mig i sängen och tillåter mig att förlora fotfästet helt. Som den där gången jag hoppade bungyjump, men nu helt utan känslan av att något ska ta emot mig. Jag kastar mig ut, utan fallskärm, från ett flygplan. Jag faller, och faller. En kula är jag, och nu rasar den genom rymden. Rymden öppnar sig, stor och oändlig, stilla. Inom mig accepterar jag fallandet, förlorandet av kontrollen: ”Nu faller jag, det är okej.” Efter några sekunder stannar kulan. Rymden omkring håller mig. Här är jag, en vilande kula i rymdens famn, och all tidigare yttre trygghet är en mycket blek kopia av denna närande omfamning jag upplever. Jag noterar att jag både är kulan och rymden omkring den, samtidigt. Det finns ingen separation mellan oss. Den som håller om mig är jag själv. Så oändligt älskad.  

Våra programmeringar och självbilder kan sitta hårt eftersom de blivit som en del av oss själva. När vi ska släppa dem kan det kännas som att dö. Slukhålet öppnas när vi förlorar kontroll, när mattan rycks, när yttre trygghet försvinner. Men själva slukhålet är bara en öppning där det skapats utrymme. Utrymme för mig själv att vara den jag egentligen är. Nu ler jag åt den gamla ”mallen” och inlärda programmeringar: ”så gör man” och ”så gör man inte”. Men vem är ”man” och varför gör ”man” ”så”? Det har tagit ganska lång tid för mig att hitta mitt sätt, och förmodligen blir jag aldrig helt klar. Men med kompassen och nuet som verktyg vet jag att jag redan är hemma, trots att jag samtidigt tycks befinna mig på en resa. Det är tillräckligt gott så.